Ruth Anita Goldman föddes i Göteborg 1953. Hon är författare och journalist men först och främst feminist och judinna. Hon har under flera år varit kolumnist i Aftonbladet och har medverkat i etablerad media som Dagens Nyheter och Expressen. Hon har också regelbundet skrivit i den etnocentriska tidningen Judisk Krönika. Mellan 1980 och 1997 var hon bosatt i Israel och flyttade sedan till Stockholm.
Hon har varit gift med Moshe Amirav som är känd i Israel för att ha haft hemliga möten med den palestinske ledaren Yassir Arafat på 1980-talet. Under vistelsen i Israel var hon skribent på Förenade Israelinsamlingens tidskrift Menorah. Anita och Moshe har tillsammans de vuxna barnen Nathanel Goldman Amirav och Ariella Goldman Amirav. Anitas syster är pjäsförfattaren Marianne Goldman.
Anita Goldman har skrivit ett antal böcker som är totalt ointressanta att ta del av om man inte är radikalfeminist. Att hennes böcker har kunna säljas är en gåta och ännu mer förvånande är att någon kan ha behållning av vad hon har skrivit. Hon har dock lyckats sälja en del böcker för att de har recenserats i pk-media.
Eftersom hon är judinna och feminist har hon fått ett antal priser och utmärkelser för sina böcker av sällskap som stöder hennes tankegods. Hon har fått Svenska Freds- och skiljedomsföreningens fredspris 2001, Albert Bonniers Stipendium 2009 och en handfull andra priser. Albert Bonniers pris var på 100 000 kr och samma år fick den ökände Johannes Anyuru också 100 000 kr av Bonniers.
Anita Goldman är och känner sig som en främmande fågel i vårt land. Som vuxen flyttade hon till Israel och bodde där i 17 år, men valde att flytta tillbaka till Sverige för att barnen skulle slippa göra värnplikt i Israel. Som feminist tycks hon inte ha uppskattat det mer patriarkala landet utan valde att bo bland mera jämställda nordiska människor, som hon egentligen ogillar. Hon tycker inte om kristen majoritetskultur och hon har inget till övers för män, kanske för att knappt någon har visat henne minsta uppskattning. I Sverige ägnar hon sig åt att både direkt och indirekt motverka nordisk nationell identitet medan hon sätter sig själv och det judiska på piedestal. Hon menar att européerna står i tacksamhetsskuld till judarna. För några år sedan skrev hon i Aftonbladet:
– De djupa oläkta såren i förhållandet mellan judarna och den europeiska kristenheten. Den oerhörda laddningen i ordet ”jude”. Fortfarande. Det oredovisade: ”Stjärnan från Betlehem”. Detta att Jesus var jude. En icke erkänd tacksamhetsskuld till och underlägsenhetskänsla mot det judiska folket kommer upp som maskerad skadeglädje när just judarna inte uppför sig väl. Och denna malplacerade förväntan på att just offret skall uppträda väl. Som om man blir ädel av att lida!
Texten ska ses som sprungen ur judisk etnocentrism där man ser sig som guds utvalda folk, ett herrefolk som kräver underkastelse av andra folk inklusive européerna. På nära håll ser vi hur judiska propagandister, inte bara i Sverige utan i andra vita länder, kräver mer mångkultur och splittring, men samtidigt försvarar judisk etnicitet och identitet. Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski är bara en av många som slåss för judisk identitet, han kallar sig själv etniskt liberal, men gör allt i sin makt för att söndra svensk identitet.
Nu har låtsashistorikern, eller bluffmakaren om man så vill, Henrik Arnstad kommit ut med boken ”Älskade fascism”, som är ett rörigt angrepp på allt från nationell identitet till invandringskritiska rörelser. Att Henrik Arnstad är skribent på Dagens Nyheter och att samma tidning vill slå sönder nationell identitet i Sverige och i andra europeiska länder är ingen hemlighet. DN tar varje tillfälle i akt att lansera skribenter eller böcker som framställer vita människor som enbart ondsinta och etniska nordbor som mer eller mindre fascistiska. Bonnierkoncernen gör vad de kan för att sprida hat mot vita kristna, vita invandringskritiker och vita traditionalister.
Nu har turen kommit till Expressen att påminna sina läsare om en bok som ytterst få egentligen vill läsa. Det har ju investerats pengar och arbete i Arnstads bok och nu vill Bonnier att fler ska läsa skiten. Den som fått uppdraget att recensera boken är Anita Goldman. Valet av henne kunde inte bli bättre, en etnisk judinna som försvarar judisk identitet men vill söndra nordisk identitet. Nu ska hela Bonniers, den organiserade judenheten och svenska oikofober tillsammans visa sitt hat mot nordisk identitet. De har kommit fram till att norska skidåkare är ungefär som tyska nazister. Och att bärare av folkdräkter är fascister.
Anita Goldman skriver:
”Under det tidiga 1900-talet utformade norska nationalister typiska folkdräkter som skulle bäras vid offentliga nationalistiska högtidligheter som nationaldagen 17 maj. På politiska grunder utformades urgamla och typiskt norska sedvänjor, folksagor och hantverk, som i själva verket varken var urgamla eller typiskt norska. Jag läser och minns med en rysning Jimmie Åkesson i folkdräkt när den neofascistiska rörelsen gjorde sitt inträde i vårt lands parlament.
Om den typiske norrmannen skidade fram, så var den typiske tysken nazist, det vet en och var som växte upp efter andra världskriget och matades med Hollywoodfilmernas ändlösa karikatyrer av tyskar, eller bara med föräldrar och lärare som förklarade att Hitler var en karismatisk, demonisk personlighet och talare som lyckades förföra det tyska folket med sin fantastiska propagandaapparat.
Om Mussolini talades det knappast, italienarna var ju egentligen så trevliga, inte alls som de typiska tysknazisterna.
Men vem hade hört talas om speciella fascistdrag hos de rumänska legionärerna, de spanska falangisterna, de ungerska pilkorsarna, de finska Lappomännen eller just hos den norska ultranationalismen som framfödde Anders Breivik, vilken genast relegerades till ensam galning?
Anita Goldmans hat mot norsk identitet är häpnadsväckande, men ändå inte förvånande med tanke på svenska mediers hatkampanjer mot norsk nationalism i allmänhet det senaste året. En norsk bok om vedhuggning kallades fascistisk av Aftonbladet som också gick till angrepp mot det norska folket när journalisten Martin Aagård kallade Norge för ”ett kulturellt bakvatten”.
Nu är norsk skidåkning, norska folkdräkter, norska folksagor, norskt hantverk och norska sedvänjor inte bara fascistiska, det är inte norska. De svenskfientliga krafterna i Sverige befinner sig inte bara i krig med Sverigevänner utan har startat krig mot Norgevänner i Norge.
Lite kul är att Goldman kallar Sverigedemokraterna för ”neofascistisk rörelse”. Undrar om hon känner till att SD:s partiledning med Björn Söder och Mattias Karlsson i spetsen själva använder sig av begreppet ”neofascister” för att smutskasta webbtidningar och bloggar som de ogillar. Mattias Karlsson har exempelvis kallat Fria Tider för en neofascistisk tidning. SD har i praktiken sänkt sig till samma nivå som både Goldman och Arnstad.
En av de sämsta böcker som någonsin givits ut i Sverige. Bonnier hyllar den.
Goldman skriver att ”alla dessa fascismer skildras och analyseras av Henrik Arnstad i en ambitiös och brett upplagd studie över fascismens historia”. I Arnstads tankevärd är allt fascism. Varje form av nationell själbevarelse är fascism. Nu är Henrik Arnstad varken ärlig eller särskilt kunnig, han har dessutom spridit en falsk bild av sig själv som historiker. Han är bara en fanatiker, inte någon historiker. Hur fascistiska är de rörelser som i Norge och Danmark och en rad andra länder arbetade på patriotisk grund för att försvara sin självständighet och sitt folk mot tysk annektering under andra världskriget? Var nationalistiskt motstånd mot fascism eller nazism att betrakta som fascism? Var den norska motståndsrörelsen fascistisk?
Det finns hur mycket som helst att ifrågasätta när det gäller såväl Arnstad som dem som försöker lansera hans bok. Intressant att notera är att de judiska etnocentristerna ser ett gyllene tillfälle att använda hans bok som ett slagträ mot invandringskritiska organisationer och mot nordisk identitet. Att Goldman ”ryser” när hon ser en folkdräkt är intressant. Vad kallas en sådan fobi?
Goldman skriver:
– Arnstads digra studie gör mig uppmärksam just på tanklöst tal om nationer som bärare av speciella egenskaper och öden. För det är detta tankegods som ligger till grund för fascismens syn på nationen som en organism. En organism som degenererat och nu måste renas från undermänniskor, utlänningar, asylsökanden och de intellektuellas femininitet och förräderi.
Att beskriva en nation som bärare av speciella egenskaper är alltså fascistiskt. Uppenbarligen oavsett om det rör sig om ett objektivt konstaterande av något, som kanske att vår nation är (eller var) bärare av arbetsamhet, hederlighet och flit, eller subjektiva åsikter om att vårt folk är bärare av goda rasegenskaper. Några goda egenskaper vill man inte tillskriva vita nationer. Däremot är man uppenbarligen inte fascist om man vill tillskriva vår nation dåliga egenskaper som att vi är fascister, rasister, främlingsfientliga och fördomsfulla. Det är inte heller fascism att vilja rensa sådana samhällen från ondskefulla rasister, fascister, nazister och andra mer eller mindre konstruerade företeelser. När Arnstad och Goldman vill rena Sverige från ”högerextremister” och fabulerar om vilka som är ”fascister” så är det en herrefolksmentalitet de uppvisar där deras tolkningar av världen ska ges företräde framför andras tolkningar. Är inte det fascism?
Goldman skriver:
– Just denna idétradition finns kvar i dagens ultranationalistiska pånyttfödelse. Krig eller utomparlamentariska aktioner glorifieras inte längre, i stället är nyckelorden lag, ordning och fungerande arbetsmarknad. Man är inte heller öppet rasistisk, distanserar sig från skinheads och det nazistiska rasarvet, men vänder sig mot dem som tränger på nationen utifrån, de som är parasiter, kriminella och främlingar och måste bort så att nationen kan leva sitt naturliga vis. Invandrarna förnekas inte längre som ras utan som främmande kultur.
Att vilja ha lag och ordning och att förespråka en fungerande arbetsmarknad är nu fascism. Att vilja hindra kriminella människor från att beträda vårt territorium är fascism. Att säga nej till invandring, oavsett vilka skälen är, är fascism. Varför kan inte Goldman säga rent ut att allt som vita människor gör för att försvara sina nationer är fascism? Varför kan hon inte säga att alla som vill att nationalstaten ska bestå är fascister? Det är ju vad hon anser.
Goldman skriver:
– Denna nya kulturbiologi är alltså en form av smygande fascism som inte längre vare sig smyger eller marscherar utan i bästa finskor tar sin demokratiskt rättmätiga plats i de västerländska parlamenten; I Frankrike, Österrike, Italien och Holland. I Danmark, i Norge och i Sverige.
Varje invandringskritisk rörelse, oavsett hur mycket eller hur lite invandringskritik den levererar, är fascistisk. Varje motstånd mot överstatliga organisationer som hotar nationellt självbestämmande är fascism. Det ligger i de svensk- och nationsfientliga krafternas begreppsvärld att se fascism i varje tillstymmelse till fosterlandskärlek, traditionsbevarande eller sympati för den egna nationella identiteten.
Goldman skriver:
– Hos vårt broderfolk (redan detta ett uttryck som med sin maskulina och nationella släktskapsbetoning mycket väl passar in i fascismens grundläggande språkbruk) hade ultranationalismen år 2009 blivit en massrörelse, där hela 22,9 procent röstade på Fremskrittspartiet. Efter Breiviks terrordåd 2011 sjönk väljarstödet tillfälligt, men är nu enligt opinionsmätningar tillbaka på sin forna mycket höga nivå. Detta trots att Norge ligger lågt i flyktingmottagande jämfört med andra länder. Och är ett av världens rikaste länder!
Ändå är Norge ett anmärkningsvärt nationalistiskt land, även vid globala jämförelser. Det är alltså inte yttre faktorer utan medveten ideologi som bidragit till att just Norge drabbats av en av samtidens värsta fascistiska terrorbrott. Och den ideologiskt genomtänkte gärningsmannen kallades genast för galning.
Goldman reagerar inte bara på att norrmännen kallas broderfolk, hon inser säkert att de inte är hennes broderfolk. Men ändå säger hon ”vårt”. Den maskulina betoningen faller inte henne i smaken och redan att kalla norrmännen för broderfolk är fascistiskt anser hon. När 22,9 procent av väljarna röstade på det liberala Fremskrittspartiet 2009 sågs det som ett utslag av ”ultranationalism”. Och att partiet har gått framåt nu förstår hon inte eftersom ”Norge ligger lågt i flyktingmottagande jämfört med andra länder. Och är ett av världens rikaste länder!” Det är väl uppenbart för varje tänkande människa att Anita Goldman inte förstår någonting. Även om någon skulle förklara för henne att invandringen till Norge är ett stort problem och att de etniska norrmännen (liksom svenskarna i Sverige) kommer att bli i minoritet med fortsatt invandring så skulle hon inte lyssna på det örat. Om vi däremot skulle föreslå för den invandringsliberala feministen att alla invandrare som kommer till Norden kunde resa till Israel istället så skulle hon slå bakut. Hennes broderland – eller systerland – vill hon inte förstöra med massinvandring. För där eftersträvas ett mått av renhet och en politik som håller vissa element borta. Fascism?
Vad menar Goldman med att Norge är ett ”anmärkningsvärt nationalistiskt land”? Hon insinuerar att norsk nationalism är något farligt, något negativt. I själva verket är norsk nationalism bara kärlek till den egna nationen. Norrmännens kärlek till den egna nationen är lika svårbegriplig för Goldman som den är lättförståelig för vilken norrman som helst. Anita Goldman är etniskt vilsen, det är därför hon inte kan förstå andra människors kärlek till den egna nationen.
Goldman skriver:
– Vad vi ser är moderna ultranationalistiska partier som tar sig fram genom parlamentariska val. De förespråkar inte diktatur, men ett slags majoritetssamhällets tyranni, understryker Arnstad, vars välmatade studie kanske vill för mycket; så väl språk som innehåll spretar mellan det akademiska och det populärvetenskapliga.
Det är nästan komiskt att se Goldmans desperation. Varken hon eller Arnstad gillar att det finns ett demokratiskt system som gör det möjligt för folkliga partier att vinna framgångar. När nationalister vinner framgångar i val så kallas det ”majoritetssamhällets tyranni”.
Goldman skriver:
– Själv blir jag efter avslutad läsning övertygad om att vi bör kalla många av dagens ultranationalistiska främlingsfientliga partier för neofascistiska. Inte som skällsord utan med grund i och kunskap om vad fascismen faktiskt står för. Då måste man först dyka djupt i sörjan för att förstå vad det handlar om, bakom ytliga invektiv. ”Älskade fascism” är en viktig byggsten för den förståelsen. I ordets verkliga bemärkelse livsviktig.
Anita Goldmans recension är intressant. Bonnierkoncernen släpar fram en extrem oikofob som Arnstad, ger honom en plattform där han kan skriva massa anti-vit dynga och publicera böcker. Sedan kommer de judiska etnocentristerna med sitt oresonliga hat mot nordisk identitet och backar upp dessa extrema oikofober. Så samarbetar de mot nordiska människor och nordisk identitet medan den judiska identiteten är helig och inte får ifrågasättas.
När Goldman beskriver innehållet i Arnstads bok är hon alldeles lyrisk.
”Alla dessa fascismer skildras och analyseras av Henrik Arnstad i en ambitiös och brett upplagd studie…”
”Arnstad avfärdar förstås elegant vad han kallar…”
”Arnstads digra studie…”
”Själv blir jag efter avslutad läsning övertygad om att vi bör kalla många av dagens ultranationalistiska främlingsfientliga partier för neofascistiska. Inte som skällsord utan med grund i och kunskap om vad fascismen faktiskt står för.”
Nu har Anita Goldman fullföljt sitt uppdrag att lansera en usel bok som kallar allt fascism. Hon har fullföljt sitt uppdrag att försöka få bokens försäljningssiffror att öka. Hon har fullföljt de judiska globalisternas uppdrag att bidra till söndringen av de europeiska nationalstaterna. Hon har gjort sin plikt för att motverka nordisk identitet.
”Ett renat folk” var den ironiska rubriken på hennes recension. Hon föredrar uppenbarligen ett förorenat folk.
Läs mer om Anita Goldman:
http://avpixlat.info/2012/09/20/kulturvanstern-del-3-mobben/
http://www.friatider.se/expressen-norsk-skidakning-fascistisk
http://gotiskaklubben.wordpress.com/2013/04/04/superjudinnan-anita-goldman-missnojd-med-norges-nationalism/
Dela detta:
Märkt: anita goldman, älskade fascism, Henrik Arnstad
Bojkotta Aftonbladet 
Lämna en kommentar