Etikettarkiv: Sverige

Om 15 år är Sverige ett u-land!

Annonser

Vårt fädernesland och dess försvar. Soldatinstruktion. Allmän del. 1930 års upplaga.

vart-faderneslands-forsvar

”Varer svenske!”
Gustaf Vasa

2-linje

VÅR FOLKSTAM

Inom det område, vilket nu bildar Sveriges rike, har sedan urminnes tider bott samma nordiska folkstam.

Den nordiska folkstammen har vuxit fram ur de flockar av urfolk, vilka efter den stora landisens avsmältning småningom togo den skandinaviska halvön i besittning.

De spridda stammarna i vårt land sammansvetsades med tiderna i småriken, våra landskap. Slutligen sammanslötos dessa till ett rike, vilket, sedan det småningom fått sina naturliga gränser, blivit en fast enhet, det nuvarande Sverige. De olika landskapen, fordom åtskilda av obygder, hava emellertid allt intill våra dagar bevarat en viss särprägel.

Fornfynd i Sverige av främmande mynt, smycken m.m. och fynd utom Sveriges gränser av bland annat svenska flintarbeten visa, att vårt land varit känt och stått i förbindelse med främmande folk sedan årtusenden. Svenskarnas namn omtalas första gången av den romerska historieskrivaren Tacitus omkring hundra år efter Kristi födelse. Han säger, att ”svionerna” (svearna) äro mäktiga genom folkrikedom, vapen och flottor.

Under vikingatiden (omkring år 800-1000 e. Kr.) satte sig de nordiska folken i rörelse. De, som bodde i västra Skandinavien, foro västerut. Svear, östgötar, gutar m.fl. riktade sina färder företrädesvis i österled.

Svear grundade under sin hövding Rurik det ryska riket. Ryssland betyder Rus’land, och med rus avsågos svenskarna (jfr Roslagen). Av isländarna benämndes Ryssland Stor-Svithiod (Stor-Sverige).

Under medeltiden lade svenskarna Finland under sitt välde. Därmed bragtes detta land innanför den västerländska odlingens råmärken.

Under vår stormaktstid satte det svenska folket för lång tid en damm för moskoviternas framträngande västerut. Genom vårt folks ingripande i trettioåriga kriget gjordes en ny kulturinsats. Rätten att tänka fritt bevarades åt den protestantiska världen, och kejsaren i Tyskland hindrades att göra sig till herre i Östersjön.

Även på andra än nu berörda sätt har den svenska folkstammen gjort sig gällande. Vi behöva blott tänka på världsberömda svenska vetenskapsmän såsom Carl von Linne, ”blomsterkonungen”, Jöns Jakob Berzelius och Carl Wilhelm Scheele, de framstående kemisterna, eller John Ericsson, den store uppfinnaren. Svenska författare såsom August Strindberg och Selma Lagerlöf läses över hela världen. Den ställning, som svensk företagsamhet, svensk organisationsförmåga och svenskt arbete skapat på världsmarknaden åt våra exportartiklar, är allmänt bekant. Våra idrottsbragder i tävlan med andra nationer hava även bidragit till att göra det svenska namnet känt över hela världen.

Det bästa beviset på den svenska folkstammens goda kraft är dock, att vi kunnat utföra, det vi gjort, trots alla de svårigheter, som följa av naturens karghet och det jämförelsevis av skilda geografiska läget. Å andra sidan hava just dessa förhållanden alstrat mannakraft och ihärdighet samt hindrat oss att försjunka i dådlöshet.

Det är i folkets rasegenskaper, som vår förmåga och kraft ytterst bottna.

För en nation är bevarandet av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken. Nationens kraft, välstånd och kultur bero därav. Därför utgör blandning med en icke likvärdig ras en av de största farorna för ett högtstående folk. Det kan betyda kulturell och ekonomisk tillbakagång. Rysslands och Balkanhalvöns folk hava exempelvis i betydlig grad varit utsatta för ogynnsam rasblandning, vilket i sin mån kan förklara dessa områdens efterblivenhet.

Ett gott folkmaterial är vårt lands största rikedom. En livskraftig och viljestark ungdom är främsta betingelsen för vårt folks framtida bestånd.

Folk och land höra nära samman. Ju längre ett folk lever i sitt land, desto fastare knytes bandet. Ur folkets och landets kynne växer under tidernas lopp fram den egenart i samhällsliv och kultur, som är folkets särmärke. Denna egenart är folkets dyrbaraste arvedel. Det är genom dess bevarande och fria utvecklande, som folket bäst förmår göra sin insats i den allmänna utvecklingen. Fördenskull måste vår frihet och självständighet värnas.

I dikten ”Sverige” hur Verner von Heidenstam givit ett rätt och vackert uttryck för den sanna fosterlandskärleken.

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall julesnö och susa djupa mo!
Brinn österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

VÅR FÖRSVARSPLIKT

Det är vår oavvisliga plikt att försvara vårt fädernesland, så att vi kunna lämna det i arv åt våra efterkommande lika fritt och starkt, som vi mottogo det av våra fäder.

Vi hava icke endast rättigheter att kräva, utan även skyldigheter att uppfylla. Den enskilde måste sätta sina egna intressen efter folkets och fäderneslandets. Även hans välgång beror ytterst därav, ty det helas olycka drager med sig hans egen.

Den medvetna gemensamhetens anda, som är förutsättningen för att ett folk skall kunna bestå i kampen för tillvaron, växer långsamt fram jämsides med samhällets och kulturens utveckling. Den enskildes känsla av gemenskap och ansvar förmår till en början blott omfatta familjen och släkten. Den grundlägges alltjämt i känslan för familj och hem. Småningom utvecklas kärleken och offerviljan för familjen vidare, först till stammen och hembygden och slutligen till fäderneslandet och dess minnen, till folkets nu levande och kommande släkten. Blott på denna väg, genom en ansvarsmedveten, stark och offervillig fosterlandskärlek, kan gemensamhetsandan utvecklas vidare och folkförbrödring småningom bliva verklighet.

Vårt land utgör, liksom, flertalet andra länder, en fri och självständig stat.

Denna stats uppgift är att gagna folket, stärka de sunda krafterna, motverka de onda samt utåt och inåt trygga friheten och kulturen.

Konungen är statens och fäderneslandets främste representant. Att vara Konungen huld och trogen är att vara trogen mot fäderneslandet.

Statens organ för försvaret mot väpnade fiender är rikets krigsmakt.

Utan en försvarsorganisation är det icke möjligt att i krig utnyttja folkets kraft till landets försvar.

Försvarets styrka beror i väsentlig grad av den gemensamma viljan att hålla ut och segra. Dock är detta icke nog. För landets försvar kräves odling.

Strängt och plikttroget arbete i fred är nödvändigt för att vi med tillförsikt skola kunna taga upp kampen mot rikets fiender.

Det är icke nog med att varje enskild man är utbildad i vapnens bruk. Krig föres nämligen ej med enskilda soldater utan med truppförband, genom övning sammansvetsade till smidiga, disciplinerade enheter. Även truppförbanden som sådana måste utbildas.

Varje svensk man är värnpliktig.

I en kamp som gäller folkets frihet och självständighet, måste alla nationens krafter kunna tagas i försvarets tjänst. Denna historiska erfarenhet har ytterligare bekräftats genom världskriget.

Ändamålet med den militära utbildningen är att andligt och kroppsligt stärka och utveckla de enskilda individerna, samtidigt som de bibringas erforderliga militära färdigheter. Viljekraftens träning utgör en väsentlig del av utbildningen.

Den militära utbildningen avser även att befrämja danandet av goda samhällsmedlemmar samt vidare att skapa betingelser för en god hälsa och uthållighet under det kommande arbetet i fredens värv.

Danandet av ett starkt, sunt folk är målet för allt fosterländskt arbete.

VÅRT FOLKS KYNNE

Det har blivit sagt om svenskarna, att de äro ”ett styvsint och för storverk fallet folk”. Vårt folks historia från äldsta tider ända fram till våra dagar lämnar ock många vittnesbörd om den svenska folkstammens vidsynthet, dådkraft och viljestyrka.

En annan egenskap, som utmärker svenskarna, är organisationsförmåga. Den förklarar till stor del den fasthet och stadga, vilka genom tiderna utmärkt vårt samhällsskick. Vi äro icke fallna för omstörtningar. I samband med organisationsförmågan står svenskens förmåga att befalla utan översitteri och underordna sig utan åsidosättande av personlig värdighet.

En stark rättskänsla har av ålder kännetecknat vårt folk. Ärlighet, aktning för andras rätt och ridderlighet äro gamla svenskmannadygder.

Med styvsintheten och rättskänslan samman hänger den svenska frihetskärleken. Akta vi andras rätt och frihet, så fordra vi också, att icke bliva kränkta. Folkets och fäderneslandets frihet hava visserligen understundom bragts i fara, då våra fel givits fritt spelrum. Men till sist har det dock alltid visat sig, att vi anse friheten som vårt högsta goda och satt dess bevarande före allt annat.

I krig och fara hava svenskarna visat mod, ståndaktighet och offervilja. Under svåra förhållanden hava våra förfäder varit mäktiga tyst försakelse och självuppoffring. Dessa egenskaper hava spårats icke blott hos dem, som kämpat under fanorna i fält, utan lika fullt hos dem, vilka hemma tåligt burit bördorna, trogna i sin dagliga gärning.

En avigsida i vårt folklynne är ett visst sorglöst lättsinne. Det förleder oss att njuta stundens goda utan att tänka på framtiden, att allför ofta tänka på egen fördel och visa liknöjdhet för det allmännas väl. Det förleder oss också ibland till hastiga, mindre väl grundade beslut ävensom till överilade handlingar. Detta utgör en motsats till det stadiga i folklynnet. Vi äro ”ett trögt folk, fullt av hetsigheter” . Bland våra största fel märkes även den ofta förekommande inbördes avunden. Detta fel har jämte sorglösheten mer än en gång dragit olyckor över oss.

Klar insikt om våra fel är första förutsättningen, för att vi skola kunna övervinna dem.

1-linje

Hårt hava våra fäder måst arbeta och kämpa för att bygga upp och bevara vårt land. Segrande hava de gått ur stridern, då de under en stark och målmedveten ledning, enigt kämpat sida vid sida med en fast vilja att göra sitt bästa. Illa har det gått, då ledningen brustit och mannens och soldatens dygder förgätits.

FORNTIDEN OCH MEDELTIDEN

I forntidens Sverige var, liksom i hela det övriga germanska Europa, varje man krigare, övad i vapnens bruk.

Folkuppbådet omfattade alla män, som kunde bruka vapen. Övergången till krigsfot (mobiliseringen) var välordnad och kunde ske snabbt. Varje man höll sig själv med vapen, utrustning och förplägnad. De oroliga tiderna krävde också hög krigsberedskap. Vårdkasar, vilka tändes, då fienden närmade sig, och budkavlar spredo snabbt ”mobiliseringsordern”. Det sålunda uppbådade folket inställde sig på utsedda samlingsplatser.

För krigsföretag över havet fanns under den äldre medeltiden ledungsorganisationen, vari blott en del av de värnpliktiga ingingo.

Försvarsordning och samhällsordning voro nära förbundna med varandra.

Häradets folk bildade i folkuppbådet ofta en enhet eller lämnade i vissa fall vid ledung en bestämd del av styrkan. Denna enhet har sannolikt även utgjort det förband, i vilket man stred. Organisation och stridssätt (taktik) stodo sålunda i överensstämmelse med varandra.

Härordningen var även väl avpassad efter det rådande läget. Det hade visat sig svårt att skydda de egna kusterna gentemot de österut boende folkens härjningståg. Ledungens uppgift torde åtminstone i senare tid i avsevärd grad hava varit att genom företag mot fiendens områden stäcka dennes anfallslust. Det var i samband med dylika företag som Finland knöts till det svenska väldet.

För hembygdens omedelbara försvar, landvärnet, uppställdes folkuppbådet. Under senare hälften av medeltiden störtades vårt nationella konungadöme på grund av söndringen inom riket. De från främmande land kommande regenternas herravälde över vårt land blev dock av kort varaktighet. Oaktat deras störtande nådde vi emellertid icke åter nationell frihet, ty icke nationellt kännande män utnyttjade för sina syften vårt folks önskan att leva i fred med grannarna. Under Kalmarunionen (föreningen mellan Danmark-Sverige-Norge) fingo vi snart erfara sanningen av våra fornnordiska förfäders ordstäv: ”Rätt sitter i spjutstångs ända”.

Unionskonungarna kränkte nämligen den författning, de med sin ed besvurit att upprätthålla i vårt land, och behandlade oss som ett liveget folk. Skoningslöst utpressades dryga skatter av danska fogdar, vilka hårt förtryckte vår allmoge. Vår frihetskärlek och vår rättskänsla väcktes. Under Engelbrekt Engelbrektssons kraftfulla ledning enades åter vårt folk. Den svenska nationalkänslan och offerviljan för fäderneslandet föddes. Det var under denna tid, fosterlandsvännen biskop Tomas skrev sin berömda frihetssång, som börjar sålunda.

Frihet är det bästa ting,
som sökas kan all världen kring,
den frihet väl kan bära.

Vill Du Dig själver vara huld,
Du älske frihet mer än guld,
ty frihet följer ära.

I spetsen för bondehären drev Engelbrekt de danska fogdarna ur landet och nedbröt deras fasta borgar. Folkledaren föll för en svensk avundsman. Men den vilja till eget, fritt liv, som han ingjutit i vårt folk, skulle i tidens fullbordan krönas med seger.

Hela den återstående delen av medeltiden kännetecknades av vårt lands försök att bryta sig ut ur den danska unionen. Tidvis lyckades detta för oss, såsom under Karl Knutsson, vår ende infödde konung under den yngre medeltiden, och under de tre riksföreståndarna av Sturesläkten. Men icke minst till följd av vår inre splittring fingo danskarna möjligheter att återvinna, vad de förlorat. Mörkare har aldrig vårt läge tett sig, och aldrig har svenskt liv varit närmare att helt utsläckas än efter Sten Sture den yngres död, då Kristian II år 1520 med utgångspunkt från Stockholm red sin blodiga Eriksgata genom Sveriges rike. Allt motstånd syntes förkvävt. Och för att ett sådant aldrig mer skulle kunna resas, gick konungens bud till rikets allmoge att avlämna sina från far till son nedärvda vapen. Sveriges folk skulle avrustas! I nödens bittraste timma framträdde den man, som efter seg och oavlåtlig kamp bröt sönder våra fjättrar. Den unge Gustaf Eriksson Vasa, stödd på den svenska folkstam, som var kärnan i allt motstånd mot det danska väldet, dalkarlarna, samlade vårt folk till en sista förtvivlad ansträngning. Den kröntes slutligen med seger. Från denna tid har vår genom Gustaf Vasas befrielseverk återvunna frihet bestått.

ÄLDRE VASATIDEN

Sedan det nationella konungadömet återuppstått och i anslutning därtill reformationen genomförts, började Gustaf I bygga upp vårt rike till en fast enhet. Rätt snar’ framträdde de drag i vårt läge, som, redan tidigare spårade, skulle sätta sin prägel på utvecklingen för långa tider. Detta läge kännetecknades främst aven front i väster och en i öster, först med Danmark och sedan med Ryssland som huvudfiende.

Försvaret av den långa landgräns, vi hade mot Danmark, vilket land var förenat med Norge och dessutom ännu ägde Skåne, Halland, Blekinge, Jämtland m. m., ställde stora fordringar på vår härs styrka och duglighet. Den östra grannens opålitlighet skärpte dessa krav. För att till sjöss vara motståndaren vuxen behövdes en stark flotta.

Den gamla bondehären var icke mer tillfyllest som fälthär. Eldvapnen hade tillkommit, och för att de på bästa sätt skulle kunna utnyttjas i striden krävdes, att trupperna övades grundligare än förut. Det var icke längre nog att som förr sammanfoga truppförbanden först då fara hotade. I det övriga Europa, där vid denna tid den allmänna värnplikten i regel försvunnit, anskaffades krigsfolket genom värvning. Detta sätt var dyrt och tilltalade därför icke den sparsamme Gustaf Vasa. De ständiga landskapsfänikor, han uppsatte, erhöllos i stället genom utskrivning, dvs. genom utväljande av krigsfolk till ett antal, som stod i ett visst bestämt förhållande till folkmängden. Den betydelse, häradet haft i bondehären, återspeglades däri, att utskrivningen allt framgent verkställdes häradsvis.

Förfaringssättet grundade sig på den allmänna värnplikten, vilken dessutom bibehölls för folkuppbådet. Rytteriet rekryterades främst på frivillighetens väg.

Intet annat land kan uppvisa motstycke till den utveckling, vår krigsmakt genomgått sedan Gustaf I:s dagar. Från hans landskapsfänikor härstamma våra fotfolksregementen och från hans landskapsfanor våra rytteriegementen. I det ”arkli”, han upprättade, har vårt nuvarande artilleri sina rötter. Likaså är han upphovsman till vår nationella örlogsflotta.

Grunden till den nya härordningen lades vid 1544 års riksdag, då uppsättandet av ständiga truppförband beslöts. Den svenska taktiken och beväpningen hade dock ännu icke nått den ståndpunkt, som tiden krävde. Vi stod o kvar på den medeltida taktikens ståndpunkt. Det gällde att anpassa stridssätt och organisation med hänsyn till de nya stridsmedel, eldvapnen utgjorde. Dessa voro ännu så ofullkomliga, att truppförbanden icke uteslutande kunde beväpnas med dylika. De svenska truppförbanden under Gustaf I:s tid voro huvudsakligen utrustade med skjutvapen, varav en stor del t. o. m. utgjordes av stålbågar. De blanka vapnen svarade ej heller mot tidens krav. Särskilt anfallskraften blev därför otillräcklig, då avsevärda delar av för banden ännu icke utrustats med lämpliga blanka vapen. Och utan anfall kunde då liksom nu icke någon slutlig seger vinnas.

Efter sitt trontillträde arbetade Erik XIV energiskt på härens och flottans stärkande, medveten om, att kriget mot Danmark icke skulle dröja. Han beväpnade en stor del av fänikans folk med pikar (långa lansar) och införde ett stridssätt, vilket byggde på samverkan mellan de olika infanterivapnen, pik och musköt. Samverkan mellan olika vapen var då liksom i våra dagar nödvändig för framgång. Även åt kavalleriet, artilleriet, befästningskonsten, ersättningsväsendet och förplägnadstjänsten ägnade konung Erik stor uppmärksamhet.

Då kriget utbröt 1563, var emellertid det härorganisatoriska arbetet icke avslutat. Ledningen måste därför söka att försvarsvis avvärja anfallet. Vid sidan av den stående armen stred landvärnet på sitt hävdvunna sätt bakom ”bråtar” [1] i skogarna, ständigt oroande fienden genom anfall i hans rygg och flanker. Vår svenska terräng var oss till stor fördel.

Först efter två år hade den svenska fälthären nått en sådan ståndpunkt, att den kunde ställas mot fiendens yrkestrupper.

I slaget vid Axtorna visade sig det svenska infanteriet vara i stånd till ett kraftigt anfall i fast sammanslutna förband. Ledningen visade sig dock icke vara vuxen sin uppgift. Segern gick oss ur händerna.

Det starka missnöje, konung Eriks styrelse uppväckt, tog sig slutligen uttryck i öppet uppror mitt under kriget. Detta försvagade vår kraft. De upproriska försmådde icke ens att utnyttja krigsfolkets motvilja mot den tunga beväpning, konungen infört, mot den trägna exercis och den stränga manstukt, han fordrat. Det sätt, på vilket de undergrävt den svenska härens disciplin, blev inledningen till en försvarets förfallotid under Johan III och Sigismund.

Konung Sigismund, som utom Sveriges även bar Polens krona, hade, då han sökt återinföra den katolska läran och kränka vår frihet, blivit avsatt i Sverige och därför upptagit en oförsonlig strid mot sitt gamla fosterland. Under kriget mot Polen fick Sveriges folk blodigt och bittert erfara följderna av krigsmaktens förfall. Trots alla ansträngningar att snabbt åter höja den svenska härens duglighet, möttes Karl IX i Livland av svåra motgångar. Sålunda led han ett nederlag vid Kirkholm år 1605. Här stodo dock nära 11 000 svenskar mot endast 3 500 polacker. Nära hälften av den svenska hären stannade på valplatsen.

Sigismund sökte, samtidigt som han strävade efter att återvinna den svenska kronan, genom att begagna sig av de förvirrade förhållandena i Ryssland förena detta rike med sitt. En sådan förening av våra fiender skulle inneburit en ödesdiger fara för Sverige. Karl IX ingrep därför i de ryska striderna, vilket ledde till krig mot Rysslands härskare.

I detta läge, än svårare genom den svenska krigsmaktens svaghet, anföll även Danmark. Ensamt kunde detta land icke underkuva den av Gustaf I grundmurade svenska staten. Danmark var dock vid denna tid fortfarande den farligaste fienden.

YNGRE VASATIDEN

Gustaf II Adolf ärvde sålunda efter sin fader, Karl IX, tre krig. Under det danska kriget framträdde åter försvarsväsendets brister. På betungande villkor måste vi köpa oss fred med Danmark. Därigenom lösgjordes dock trupper för kriget i öster. Inre splittring förlamade Polens kraft, varför våra vapen kunde riktas enbart mot Ryssland. Dess inre svaghet och frånvaron aven slagfärdig rysk här gjorde, att vi kunde tilltvinga oss en fördelaktig fred. Ingermanland och Kexholms län lades under svenskt välde.

Från Polen erövrades senare Livland [2]. Den gräns, som sålunda skapats, utgör den dag som i dag är i stort sett råmärket mellan Västeuropa och Ryssland, sedan genom världskrigets följder Finland och våra forna baltiska provinser kunnat bilda självständiga stater. I denna fördelaktiga gräns ingick sjön Ladoga. Det var om denna, som Gustaf Adolf sade: ”Och förhoppas jag till Gud, att det skall bliva ryssen svårt över den bäcken att hoppa”. På norra stranden av Ladoga restes också en ännu i dag kvarstående gränssten, på vilken läses: ”Här satte svenskarnas konung sitt rikes gränser; må en nådig försyn bevara hans verk”.

Sedan lugn vunnits i öster, påbörjade Gustaf Adolf ett intensivt arbete på krigsmaktens stärkande för att bota de brister, varav man under krigen haft så svår känning. En stark, välövad och strängt disciplinerad här och en aktningsbjudande flotta växte upp. De flesta av våra regementen skapades nu ur de landskaps fänikor och ryttarfanor, Gustaf Vasa uppsatt. Sambandet med det förgångna bevarades, landskap och truppförband kommo alltfort att vara knutna vid varandra. Den inhemska utskrivna hären blev försvarets fasta grundval, men vid sidan av den användes även under krigen utländska värvade legotrupper, tyska, skotska och andra. Det var emellertid icke endast åt rytteri och fotfolk, som arbetet ägnades. Även artilleriet förbättrades. Särskilt bekant är införandet av s.k. regementsstycken för att direkt samverka med infanteriet.

Sverige blev tack vare den store konungens verksamhet i stånd icke blott att avvärja den fara, som under tiden närmat sig, utan också att göra en gagnande insats i världshistorien genom att förhindra katolikerna att till förfång för den andliga friheten åter utbreda sin lära över de delar av Europa, vilka blivit protestantiska.

Ute i Europa rasade kriget mellan katoliker och protestanter. Den katolske kejsaren hade besegrat de tyska protestanterna och det till deras hjälp ingripande Danmark. Han vände därefter sina blickar mot Östersjön och Sverige. Faran för vårt land var stor. Men Gustaf Adolf förstod, vad läget krävde, och hade mod att handla. Klart inseende fördelen av att icke avvakta anfallet och släppa fienden inpå sig, att icke låta honom sätta sig fast vid Östersjöns kust och där uppbygga en stark flotta, fattade han med svenska folket bakom sig det djärva och vidsynta beslutet att med en svensk arme gå över till Tyskland. ”Så framt vi möta fienden uti en annans land, så sitta våra hustrur och barn i säkerhet, och synes därför rådligt, att man söker upp fienden och hjälper konungen av Danmark”, yttrade en av Gustaf Adolfs rådgivare. En annan rådgivare – Johan Skytte – röstade för kriget, emedan ”vi icke på annat sätt kunna vinna vårt syftemål, freden”.

Även våra fäder såga i kriget ett ont. Blott av tvång och med tungt hjärta beslöto de sig i de bistra tiderna för krig. Härom finnas många vittnesbörd. Bland annat hava Gustaf II Adolf och rikskanslern Axel Oxenstierna, ställda inför nödvändigheten att ingripa i det tyska kriget, givit starka uttryck åt sådana känslor.

Sedan trygghet i öster vunnits genom stilleståndet med Polen och samförstånd vunnits med Danmark, överfördes den svenska hären till Tyskland i skydd av de samverkande svenska och danska flottorna, vilka behärskade Östersjön.

Gustaf Adolfs första företag efter landstigningen avsågo att skaffa en tillräckligt vid och tryggad bas. Konungen strävade därvid att komma i besittning av flodlinjerna. På dessa kunde nämligen tillförsel tjänsten lättast ske. Då baseringen efter ett år var tillfredsställande, igångsattes framryckningen söderut.

Sedan Gustaf Adolf förenat sig med den sachsiska armen, fann han stunden vara inne att söka avgörandet med de katolskas befälhavare, Tilly. Den 7 september 1631 drabbade motståndarna samman vid Breitenfeld. På den protestantiska sidan grupperades den svenska hären till höger, den sachsiska till vänster. Vid det första anfallet av Tillys krigsvana veteraner sprängdes emellertid sachsarnas nyuppsatta, föga övade och aven fast disciplin ännu icke genomträngda trupper, och svenskarna fingo ensamma möta övermakten. Deras disciplin och utbildning, mod och uthållighet bestodo dock provet. Högra flygeln under konungens befäl besegrade Pappenheims ryttare och stormade den höjd, där Tillys artilleri var uppställt. Detta erövrades och vändes därefter mot fiendens infanterimassor, under vilkas tryck den svenska vänstra flygelns tunna linjer sviktade. Anfallets kraft bröts omsider och svenskarna övergingo till motanfall. Endast det inbrytande mörkret, som hindrade förföljning, räddade Tillys här från att helt krossas.

Segern vid Breitenfeld liksom många av vara stora framgångar på slagfälten visar, att det icke är truppernas antal, som i krig i främsta rummet fäller utslaget, utan fastmera deras inre värde.

Segern vid Breitenfeld hade öppnat vägen mot söder. Småningom fortsattes operationerna ock så ned i Sydtyskiand. En katolsk arme hade tagit ställning bakom Lech. Svenska armen gick över floden och undandrev fienden. Tilly blev härunder dödligt sårad. Efter hans död blev den kejserliga fältherren Wallenstein den farligaste motståndaren. Denne intog en befäst ställning väster om Nürnberg. Gustaf Adolf försökte förgäves att storma de nordligaste lägerbefästningarna kring Alte Veste. Utan att ett avgörande fallit, nödgades de båda fältherrarna på grund av förplägnadssvårigheter lämna sina läger vid och väster om Nürnberg. Snart drogo sig emellertid de kejserliga norrut. Den svenska armen följde efter.

Gustaf II Adolf försökte nu genom slag krossa Wallenstein, som oförsiktigt splittrat sin arme. I den strid, som sålunda uppstod vid Lützen den 6 november 1632, stupade den store konungen i spetsen för Smålands ryttare. Men de svenska truppernas mod nedslogs icke därav. Efter upprepade anfall stannade också segern slutligen i våra händer.

Kriget fortsattes under rikskansleren Axel Oxenstiernas ledning. Nationens alla krafter spändes i seg uthållighet.

År 1636 var svenskarnas läge i Tyskland mycket svårt. För den svenske fältherren Johan Banér stod det klart, att en omsvängning till det bättre blott kunde vinnas genom ett fältslag. Den svenska anfallsoperationen ledde till slaget vid Wittstock den 24 september nämnda år. Banér hade 16 000 man, de kejserliga 22000.

De kejserliga hade intagit en med fältbefästningar förstärkt ställning på en höjd.

I fronten var den svår att anfalla. Banér beslöt fördenskull att taga en höjd i fiendens vänstra flank och där ifrån ansätta anfallet. Samtidigt skulle en annan del av armen kringgå fiendens högra flygel och anfalla från det hållet. Fienden skulle omfattas och förintas. Planen var djärv, men Banér litade på sina trupper och på sig själv.

Givetvis kunde fienden icke likgiltigt åse, hur den svenska högra artilleriflygeln under Lennart Torstenson satte sig i besittning av den förut omnämnda höjden i hans vänstra flank. Med övermakt kastade sig de kejserliga över de svenska trupperna. En häftig strid utspann sig – och svenskarnas kringgående vänstra flygel hördes icke av. Segern syntes nära att gå svenskarna ur händerna, men det oaktat sviktade icke den svenske fältherrens viljekraft och förtröstan, ej heller hans truppers mod, offervilja och uthållighet. Och belöningen uteblev icke. I fiendens rygg dånade äntligen svensk lösen, som för Banér gav tillkänna, att den vänstra flygeln var färdig till anfall. Fiendens arme revs upp, tusentals fångar togas. Operationens mål, en omsvängning av läget till det bättre, var vunnet.

Senare vann Lennart Torstenson segrarna vid Jankowitz och Leipzig. Omsider slöts slutligen fred, sedan de svenska armeerna stormat den s. k. Lilla sidan av Prag och hotat kejsarens huvudstad, Wien. I westfaliska freden år 1648 fick Sverige en rad besittningar i norra Tyskland. Den förnämsta vinsten av vårt ingripande i det trettioåriga kriget var dock, att vi räddat tankefriheten åt oss själva och våra bundsförvanter.

KAROLINSKA TIDEN

Danmark hade icke med blida ögon sett våra framgångar och vår växande makt. Under senare delen av trettioåriga kriget hade danskarna gjort oss all den förtret, de kunnat. Slutligen måste vi med vapenmakt skaffa oss lugn på det hållet. Följden blev, att Sverige i freden i Brömsebro bland annat erhöll Gotland, Jämtland och Härjedalen samt Halland på trettio år. Senare anföllos vi av Danmark under Karl X Gustafs polska och ryska krig. Trots segern vid Warschau år 1656 var svenskarnas ställning i Polen bekymmersam, då det danska angreppet kom. Karl Gustaf fattade emellertid beslutet att anfalla Danmark. Detta genomfördes med utomordentlig snabbhet. Över de svenska besittningarna i Tyskland marscherade konungen från Polen och bröt in i Jutland. Över det tillfrusna havet verkställdes därefter, visserligen efter grundliga rekognoseringar och ansvarsmedvetet övervägande, med en djärvhet utan like tåget över Bälten år 1658. Freden i Roskilde framtvangs. Danskarna måste avstå från landskapen på det svenska fastlandet m. m. Den oss närstående och befryndade befolkningen i dessa landskap växte snart organiskt och fast samman med det svenska väldet. De naturliga gränser, vårt land erhöll, hava vi också sedan dess kunnat försvara.

Den sorglöshet, som utgör ett av våra nationalfel, framträdde efter Karl X Gustafs död. Icke minst vanvårdades försvaret av den förmyndarregering, som under konung Karl XI:s minderårighet skötte rikets styrelse. Danmark gjorde också ett försök att återtaga, vad det tidigare förlorat. Mot Karl XI:s och hans truppers tapperhet och ståndaktighet misslyckades dock detta. Det blodiga slaget vid Lund år 1676 kan sägas hava räddat de naturliga gränser, vi så nyligen lyckats tillkämpa oss.

Efter kriget inledde Karl XI ett omfattande arbete på försvarets omgestaltning och återuppbyggande. Den härordning. han genomförde, har benämnts indelningsverket. Varje län åtog sig mot befrielse från utskrivning att självt uppsätta och i fred som krig vid full styrka vidmakthålla de sedan gammalt där rekryterade fotfolks och rytteriregementena. Soldaten avlönades på så sätt, att han fick ett torp att bruka. Rotad i den svenska jorden, fick organisationen en utomordentlig fasthet. I över två hundra år bestod den i stort sett orubbad. Denna organisations största svaghet, som tydligt skulle framträda under Karl XII:s tid liksom även senare, var, att den vid ofred icke kunde utvecklas utöver fredsstyrkan, då läget så fordrade. Krigets erfarenheter, alltid svåra att rätt bedöma, hade misstytts. Den allmänna värnpliktens grundsats hade övergivits. Man förbisåg, att det var den, som givit oss den sega kraften att bestå krigens prövningar. Landvärnsplikten upphävdes dock icke. Men plikten för varje vapenför man att värna sitt land skymdes i varje fall undan, tills den under 1800-talet småningom åter väcktes till liv.

Även flottan återuppbyggdes av Karl XI. Det var den, som genom sin verksamhet skulle trygga vägarna över havet och överskeppningen av de arméer, vilka skulle försvara våra ”utanverk”.

Åt det fasta försvaret, fästningarna, som på den tiden spelade en särskilt framträdande roll i krigföringen, ägnade konungen stor uppmärksamhet. Han biträddes i detta arbete av den framstående fästningsbyggaren, generalkvartermästaren Erik Dahlberg.

Efter Karl XII:s tronbestigning blevo vi år 1700, trots de ivrigaste vänskapsförsäkringar, lömskt överfallna av Ryssland, Danmark och Polen, vilket senare lands konung som kurfurste av Sachsen jämväl förfogade över detta rikes krafter. Men konung Karl och hans män voro vuxna lägets krav. Den svenska ledningen beslöt att först söka betvinga Danmark genom att mot detta land samla de mobiliserade stridskrafterna och under skydd av örlogsflottan, förstärkt aven engelskholländsk eskader, gå över till Själland. Härens samling utfördes i enlighet med de planer, Karl XI för detta ändamål låtit utarbeta. De voro för sin tid enastående. Dessa till våra dagar bevarade planer visa, att det då på samma sätt som nu för tiden var i detalj bestämt, vart trupperna skulle förflyttas i olika krigsfall, vilka vägar, som skulle användas, och tidpunkten, då truppförbanden skulle inträffa på bestämd plats.

Som avsett var utfördes en landstigning på Själlands kust vid Humlebaek.

Försvararens trupper kastades undan. Inför hotet från den landstigande svenska armen föll Danmark till föga.

Sedan Danmark satts ur spelet, samlades krafterna i en ny riktning, österut.

Avsikten var till en början att gå mot sachsarnas väl övade arme, som hotade Riga.

Ryssarna under tsar Peter I hade emellertid oväntat och överraskande infallit i Ingermanland och börjat belägra den befästa staden Narva. Då den största faran för tillfället syntes hota här, beslöt konung Karl att först angripa ryssarna.

Efter ansträngande marscher på dåliga vägar och under svåra förplägnadsförhållanden stod Karl XII med 10 000 man svenska och finska väl övade och disciplinerade trupper utanför Narva. Ryssarna hade förskansat sig bakom palissader och vallar samt bestyckat dessa med grovt artilleri. De räknade 35 000 man, bland vilka dock endast ett fåtal regementen kunde mäta sig med svenskarna i fråga om utbildning och disciplin. Den 20 november 1700 gingo svenskarna till anfall. Fotfolket trängde in över och genom bröt befästningarna. De ryska linjerna rullades därefter upp åt höger och åt vänster. En stor del av den ryska hären sökte sin räddning i flykten och återstoden gav sig efter en het strid till fånga. Svenskarna erövrade hela det ryska lägret, staden var räddad och en glänsande seger vunnen.

Efter segern vid Narva vände sig Karl XII år 1701 mot Polen-Sachsen. Bakom floden Düna hade den sachsiska armen tagit ställning. Genom ett anfall i samband med ett väl planlagt och utfört överskeppningsföretag tvangs fienden till flykt. Följande år vanns segern vid Kliszov.

Den svenska fälthärens framryckning hade fortsatts in i Polen. Karl XII hade därvid att räkna med både den sachsiska armen och den polska kronarmen som motståndare. Dessa hade dock ännu icke förenats. Men så var icke heller fallet med svenskarnas på skilda vägar marscherande kolonner, då man i början av juli närmade sig den överlägsna sachsiska armen, som tagit ställning vid Kliszov. Möjligheten att slå denna, innan den förenats med kronarmen. ville Karl XII dock icke låta sig gå ur händerna. Då ingångna underrättelser emellertid tydde på, att en av de andra häravdelningarna dessförinnan borde hinna förena sig med konungens egen, beslöt denne, att anfallet skulle uppskjutas i avvaktan härpå. Det oaktat skulle den svenska armen bliva underlägsen i styrka.

Spaningen utvisade, att ett icke vadbart vattendrag rann framför den sachsiska med fältbefästningar förstärkta ställningens front, varjämte den vänstra flanken skyddades aven flod. Karl XII:s stridsplan gick därför ut på ett anfall mot den sachsiska högra flygeln med hela armen. Trots underlägsenhet i antal skulle svenskarna därigenom bliva överlägsna på den avgörande punkten. Konungen räknade med, att sachsarna, sedan de vid svenska armens anmarsch besatt sina ställningar bakom vattendraget, därigenom skulle bindas i sin rörelsefrihet, så att de icke skulle hinna verkställa omgrupperingar och vidtaga motåtgärder, innan segern vore i svenskarnas händer.

Efter en framryckning genom en skog grupperades den svenska armen framför sachsarnas front på förmiddagen den 9 juli. Sachsarna, som icke väntat, att de underlägsna svenskarna skulle vara nog djärva att anfalla dem, besatte, som förutsett var, sin ställning. Den svenska armen drog sig nu åt vänster för att verkställa det beslutade anfallet mot sachsarnas högra flygel.

Då inträffade två oförutsedda händelser, som hotade att kullkasta planen och förbyta den väntade segern i nederlag. Den polska kronarmen anlände tidigare än beräknat, och sachsarna visade sig känna till övergångsställen över vattendraget i deras front, vilka undgått svenskarnas spaning. Men svenskarna voro vuxna detta svåra läge. De hinder, som rest sig mot stridsplanens genomförande, brötos. Lugnt och snabbt vidtog ledningen erforderliga motåtgärder.

Svenska högra rytteriflygeln vändes mot det sachsiska rytteriet, som gått över vattendraget. På alla sidor omgiven av den mycket överlägsna fienden värjde sig det svenska rytteriet genom upprepade anfallsstötar. Dessa ledde slutligen till att fienden slogs ur fältet.

Mot vår vänstra rytteriflygel, som förstärkts med i språngmarsch dit förflyttade infanteribataljoner, red den polska kronarmen. förstärkt av sachsiskt rytteri, i tätt sammanpackade massor till attack. Men svenskarna stodo ståndaktigt mot den till synes överväldigande stormen. I mönstergill samverkan mellan de olika vapnen avslogos anfallen. Inför svenskarnas motanfall lämnade ryttarskarorna i flykt slagfältet.

Då faran var avvärjd, fullföljdes den ursprungliga stridsplanen. Svenskarnas kraft räckte till för nya uppgifter. I okuvlig framåtanda gick fotfolket efter en kort eldförberedelse på fienden med de blanka vapnen. Befästningarna stormades, sachsarnas trupper revos upp. Fienden omfattades slutligen helt och sträckte till stor del vapen. Hans arme var krossad, målet vunnet.

Gentemot sachsarna vann generalen Carl Gustaf Rehnschiöld vid Fraustadt år 1706 en ny seger.

Sedan Karl XII småningom skapat den breda bas, han ansåg vara nödvändig för slutuppgörelsen med Ryssland, marscherade han mot Moskva för att vinna avgörandet. Ryssarna besegrades vid Holovczyn år 1708, men droga sig undan så tidigt, att segern icke blev avgörande. Året därpå (1709) efter en osedvanligt sträng och för den svenska hären påfrestande vinter ledo vi ett nederlag vid Poltava. Konungen var svårt sårad och kunde icke själv direkt leda trupperna. Den enhetliga ledningen, en nödvändig förutsättning för framgång i krig, brast. Härens läge försämrades i hög grad genom att enighet icke kunde nås mellan underbefälhavarna. Armen måste gå tillbaka. I konungens frånvaro svek förtröstan de svenske. Inför en underlägsen fiende kapitulerade vid Perevolotjna det dåtida Europas bästa trupper. Motgången hade förlett oss att överilat och i hastigt mod kasta allt över bord. Den ”hetsighet”, som utgör en motsats till det stadiga i vårt folklynne, hade framträtt. Skadan kunde aldrig botas.

Fiendernas antal växte. Tappert och med beundransvärd offervilja kämpade det svenska folket, på alla håll omgivet av fiender. Danmark sökte återtaga Skåne, men genom segern vid Hälsingborg år 1710 avslogs anfallet. Även Hannover samt det nu med detta land i personalunion förenade England, som nyligen varit vår bundsförvant, slöto sig bland andra till våra fiender. Sedan konung Karl år 1718 stupat vid Fredrikshald, var den drivande och ledande kraften i krigföringen borta. Ryssarna kunde grundligt härja längs våra kuster. Där försvaret sköttes med kraft, avslogos dock strandhuggen, särskilt då reguljära trupper stodo till förfogande. Så var emellertid icke alltid fallet. Ofta visade det sig, att i de till hemortens försvar uppbådade, men oövade skarorna självbevarelsedriften och fegheten toga överhanden. Det kan synas egendomligt, att de fegas bröder och söner ungefär samtidigt med aldrig sviktande mod stredo som soldater i fälthären. Disciplin och övning hade vant dessa senare att behärska sig själva. Däri ligger förklaringen.

Enbart år 1719 brändes bland annat upp emot en tiondel av våra städer. Ett par år senare brändes ytterligare en del. Trots dylika skador, trots hunger och pest och alla andra lidanden, kriget fört med sig, reste sig dock vårt folk och återuppbyggde ehuru inom snävare gränser, sedan frederna slutits, vad som förstörts.

I freden förlorade vi Östersjöprovinserna, Sveriges utanverk mot öster, vilka dittills skyddat vårt land för krig på egen botten.

Den dåtida svenska krigskonsten, grundlagd av Gustaf II Adolf och vidare utvecklad av Banér, Karl X Gustaf och andra, tillämpades och utvecklades av Karl XII djärvt och snillrikt. Hans operationer syftade att tvinga fienden till slag, i vilket han ofta genom en omfattning av fiendens flyglar sökte krossa honom för att därmed vinna fälttåget eller i bästa fall kriget.

De svenska trupperna hade genom trägen övning genomsyrats aven okuvlig framåtanda och hopgjutits till väl disciplinerade, fasta förband. Man byggde därvid vidare på den grund, som lagts av den stränge Karl XI. Dessa trupper förstod Karl XII att bruka, obunden av de regler, vari den dåtida krigskonsten stelnat. På ett mästerligt sätt bragtes de olika truppslagen till samverkan. Hans truppföring stod långt före sin tid.

Liksom Gustaf II Adolf kan Karl XII tjäna såsom förebild för varje svensk soldat.

Med ett mod, som aldrig sviktade, förenade han strängt sedligt allvar, stark viljekraft och en ovanlig förmåga av självbehärskning. Han stred för vad han ansåg rätt. Han nöjde sig under fälttågen med den enklaste kost. Härigenom bevarade han sin kropp sund och underhöll genom härdande ritter och andra idrottsövningar en spänstighet, som gjorde det möjligt för honom att även under otroligt prövande ansträngningar vara ett föredöme för sina krigare.

Föga hade Gustaf II Adolf, Karl XII och vara andra stora fältherrar mäktat uträtta, om icke deras soldater besuttit samma krigsmannaegenskaper, som de själva, och satt fäderneslandet främst, det egna jaget i andra rummet. Under klok, omsorgsfull och kraftig ledning av våra stora konungar och av andra härförare så som Banér och Torstenson visade den svenske soldaten vackra prov på trohet, mod och viljestyrka.

FRIHETSTIDEN OCH GUSTAVIANSKA TIDEN

På den s.k. frihetstiden kan man med fog tillämpa, vad biskop Tomas sade, att friheten får verkligt värde blott för ”den, frihet väl kan bära”. Fria voro vi, friare än under den närmast föregående tiden, men friheten slog, till fara för Riket, över i inre splittring. Utländska makter, främst Ryssland och Frankrike, begagnade sig därav för att blanda sig i Sveriges angelägenheter. Vi fingo ett ryskt och ett franskt parti. Man försmådde icke ens att av utländska makter mottaga understöd för att främja deras intressen. Ryssland förkunnade visserligen, att det icke ville oss något ont. Men vart det innerst syftade framgår av dess förhållande till Polen. Även här hade det fått tillfälle att blanda sig i de inre angelägenheterna. Slutet blev, att Polen delades mellan Ryssland, Preussen och Österrike.

De krig, vi förde under frihetstiden, igångsattes utan tillräckliga förberedelser, ja t. o. m. i ett fall utan att målet var ett verkligt livsintresse för vårt land. De fördes kraftlöst och slutade föga ärofullt. Tidsandan gjorde sig gällande även i utrikespolitik och krigföring. Om icke gynnsamma tillfälligheter hjälpt oss, kunde följderna hava blivit svårare än vad som blev fallet.

Gustaf III:s kraftfulla ingripande satte tills vidare en gräns för det ryska mullvadsarbetet. Det ryska krig, han framför allt i det syftet förde, blottade, huru farliga verkningarna därav redan hade blivit. Vid armen i Finland vägrade t.o.m. en del av befälet vid Anjala att lyda konungen. Operationerna lamslogos. Det gynnsamma tillfället gick förlorat. En ljuspunkt under kriget var emellertid den svenska skärgårdsflottans [3] seger vid Svensksund år 1790. Ehuru striden utkämpades till sjöss, kan även armen, som lämnade största delen av fartygsbesättningarna, räkna Svensksundsdagen som en av sina segerdagar. Flera av våra regementen föra också segernamnet ”Svensksund 1790” på sina fanor.

Efter konungens död tog undermineringsarbetet åter fart. Dess ödesdigra följder skulle icke utebliva.

Sverige och Ryssland hade gemensamt deltagit i kampen mot fransmännens kejsare, Napoleon I. År 1807 försonades emellertid Frankrike och Ryssland. Man kom härvid överens om, att Ryssland som ersättning för lidna förluster skulle få taga Finland från Sverige. Ryssarna begagnade sig utan betänkande av det goda tillfället nu, då Europas mäktigaste stat var dess vän. Mitt under vintern överföll det oss överraskande. Vår flotta kunde den årstiden intet uträtta. Landstridskrafterna fingo ensamma upptaga kampen. Senare tryggade vår örlogsflotta, understödd av engelska sjöstridskrafter, förbindelsen mellan Sverige och den finländska krigsskådeplatsen.

Utan krigsförklaring bröt ryska armen in over gränsen. Proklamationer från den ryske överbefälhavaren uppmanade finska folket till landsförräderi. Hade icke Sveriges sändebud i Ryssland vakat och handlat, skulle vi blivit helt överrumplade. Han varnade direkt finska armen, vilken dittills fått sväva i okunnighet om den annalkande faran. I lättsinnig tro på att anfallet icke skulle komma så snart, hade den svenska ledningen icke vidtagit erforderliga åtgärder för att öka krigsberedskapen. I sista stund hunna truppförbanden i Finland dock att mobilisera och uppmarschera.

I Stockholm hade man funnit sig nödsakad att arrestera den ryske ministern.

Men landsförrädare drogo försorg om, att han alltjämt kunde sända rapporter om de svenska försvarsåtgärderna till sin regering.

I Finland gick det olyckligt. I stället för att föra försvaret anfallsvis, då så lämpade sig, fördes trupperna steg för steg mot norr. Ledningens åtgärder gingo huvudsakligen ut på att bevara armen, icke att modigt gå mot fienden. Då så dock till sist skedde, uteblev icke framgången. Men läget förbättrades därav blott för stunden. Vi förstodo icke att gripa de gynnsamma tillfällena. Det starka Sveaborg kom genom förräderi i ryska händer. Finland erövrades. Anfallen riktades nu mot Sverige dels norr om Bottniska viken, dels under vintern över isen mot Norrlands kust. Det farligaste av alla hotade från Åland mot Uppland och huvudstaden. I väster hade vi det fientliga Danmark-Norge. Vårt eget land lyckades vi dock trots allt rädda. Våra naturliga gränser visade sitt värde. Men Finland kom under ryskt välde. Det fick i sinom tid känna på, vad det vill säga att förlora sin frihet. Först efter mer än hundra år lyckades Finland i blodig kamp återvinna friheten.

Gustaf IV Adolf hade visserligen redan före kriget gjort en del för att stärka försvarskraften. Under kriget hade emellertid den urgamla värnplikten åter måst tagas i bruk. Den indelta armen enbart var icke tillfyllest. Dock berodde icke krigets olyckliga utgång av brist på stridskrafter. Våra trupper räknade år 1808 (över 80 000 man, varav blott en mindre del hade behövt användas till skydd i väster. Ryssland, som hade sina långa gränser att trygga, kunde blott insätta 50 000 man mot oss, en åttondel av dess reguljära arme. Den ryske överbefälhavaren uttalade också i sina rapporter flera gånger sin misströstan om att kunna jaga oss ut ur Finland – trots alla våra missgrepp. Nej, orsaken till nederlaget låg framför allt i den modlöshetens anda, som gjorde sig gällande. Vi voro till följd av våra egna fel slagna redan före kriget.

Även under detta krig lades dock ofta goda krigsmannaegenskaper i dagen av både svenska och finska soldater. Då någon del av armen i Finland fördes till strid, visade den prov på tapperhet och segervilja. Den ”frös och svalt, men segrade tillika”.

De sista krig, vi fört, voro vårt deltagande i 1813 års fälttåg mot kejsar Napoleon och de företag, som ledde till unionen med Norge. Den svenska armen fördes härunder av dåvarande kronprinsen Karl Johan.

VÅR SEKELLÅNGA FRED

Våra krig hava förts för fäderneslandets försvar. Vårt land har bestått i kampen tack vare det svenska folkets inneboende kraft, grundad i dess goda rasegenskaper. Vi böra visserligen icke yvas över de bragder, våra fäder utfört, men väl böra vi taga lärdom av deras gärningar, bragder som missgrepp.

Vårt folk har i mer än ett sekel njutit fredens välsignelse. Sveriges krafter hava kunnat odelat riktas på fredliga värv. Vad vi på det området uträttat, är icke mindre ärofullt än våra krigiska stordåd. Det försvar, som under det gångna seklet av vårt folk långsamt byggts upp, har sin betydelsefulla andel däri. Det tryggade vår kultur, frihet och fred.

Som ersättning för förlusten av Finland. vårt sista utanverk i öster, hade föreningen med Norge kommit till stånd. Men även vårt försvar måste få ersättning för vad det förlorat i kraft. Under 1800-talet fortgick ett oavbrutet arbete på försvarsväsendets omgestaltning efter tidens krav. År 1812 återupptogs den allmänna värnpliktens princip genom införandet av den s. k. beväringsinrättningen som förstärkning åt den indelta armen. Erfarenheterna från de stora krigen i Europa under 1860- och 1870-talen gjorde emellertid en fullständig omorganisation av vår här nödvändig. Först år 1892 togs dock det första steget i den riktningen. År 1901 genomfördes slutligen en ny härordning. Indelningsverket avskrevs, och den allmänna värnplikten blev i huvudsak härordningens grundval. Bodens fästning anlades, flottan förstärktes.

Vårt läge blev emellertid allt vanskligare. Föreningen med Norge upplöstes år 1905. I Finland pågick ett hänsynslöst arbete att förryska landet. Talrika ryska trupper förlades dit. Världskriget började också kasta sin slagskugga framför sig. Strax efter det att detta utbrutit, an togs år 1914 en förbättrad försvarsordning. Denna hann icke genomföras. Efter världskrigets slut vidtogs genom det s.k. provisoriet beskärningar av densamma. Genom beslut år 1925 avlöstes detta av nu gällande försvarsordning, för vilkens grunder redogörelse lämnas i de olika truppslagens soldatinstruktioner.

Under världskriget förelåg vid flera tillfällen fara för att Sverige skulle indragas i detsamma. Vår neutralitet hotades även upprepade gånger av smärre kränkningar. De styrande i vårt land lyckades dock i sin strävan att hålla oss utanför kriget samt att få svenskt område respekterat av de krigförande. Att så kunde ske berodde i väsentlig mån på styrkan av de försvarskrafter, varöver vi förfogade för tryggande av vår fred.

Under vår långa fred hava emellertid svenska män som frivilliga deltagit i andra länders krig. De hava därvid visat månget prov på tapperhet och pliktuppfyllelse.

KRIGET FÖRR OCH NU

Kriget har ändrat utseende och form under tidernas lopp. Men krigets väsen har förblivit detsamma. Liksom under våra stora krig beröres hela folket av kriget. Alla krafter behövas. Nu för tiden har emellertid arbetet bakom fronten, vid plogen och i fabrikerna, fått en större betydelse än förr. Förbrukningen av ammunition och materiel har ökats i det nutida kriget. Stor vikt måste därför läggas på industriens krigsberedskap. Detta förhållande så väl som nödvändigheten av att även förbereda andra grenar av materiell krigsberedskap för, att numera hela nationen måste förberedas för användning i försvarets tjänst,

Vapenteknikens utveckling har tvungit till vissa förändringar i truppernas uppträdande och förfaringssätt under strid och andra förhållanden i fält. Vad som i detta fall särskilt framträder är det helt nya stridsmedel, som i och med världskriget blev av utomordentlig betydelse, flygvapnet. Kriget föres icke längre blott till lands och till sjöss utan även i och från luften. Flygvapnet inverkar på operationerna till lands, dels såsom medel för spaning mot fienden, dels genom sina anfall mot trupper o. d. på marken. Men flygvapnet kan även rikta sina anfall mot städer och orter bakom de kämpande härarna. Befolkningen i hemorten kan nås och dess motståndskraft påverkas. Brytes hemortens motståndskraft, faller därmed även avgörandet vid fronten. Genom ett väl förberett luftförsvar kan emellertid verkan av anfall från luften i hög grad begränsas. Olika länder äro också i olika grad känsliga för dylika. Vårt glest befolkade land är i det fallet gynnsammare ställt än de folktäta stormakternas områden. Motståndskraften beror dock ytterst på folkets offervilja och sega uthållighet.

Tekniska hjälpmedel och vapen hava under tidernas lopp alltmera fulländats.

Deras värde blir dock städse beroende av det sätt, varpå de handhavas och komma till användning. Den levande kraften har sålunda icke förlorat sin betydelse. Nu för tiden, då stridssättet ofta fordrar, att var man uppträder för sig själv skild från sina kamrater, sättes soldatens duglighet och personliga egenskaper på kanske ännu hårdare prov än någonsin tidigare.

Duglighet vinnes genom övning.

Vad Olaus Petri skrev om övningens betydelse i ”En swensk cröneka”, gäller lika sant i dag som för snart 400 år sedan. ”Den är iu alltid dristigare, som vet vad han göra skall, när fara är å färde, än den som icke vet, vad han göra skall. Man varder understundom trängder och överfallen af fienderna på platser, där ont är till att försvara sig. Vad då icke är gott råd och förstånd med, så varder man förskräckt och faller i förtvivlan. Därföre hörer det mycket till att vara en rätt stridsman. Honom var der icke alltid tillstatt, att han får utvälja sig själv, vad plan han skall strida uppå. Han måste taga tiden som han kommer. Men det är konst veta skicka sig efter lägligheterna och den där sådan konst hava skall, han måste öva sig der uppå. Ja, Gud må förbarma sig över den stridsman, som då först skall lära denna konsten, när han kommer inför fienden. Om fienden skall lära oss strida, så kommer vårt kindben svida.

Ty det är ingen ringa konst att vara en rätt stridsman. Draga goda värjor är ingen konst, det kan ock en slätt man göra. Men att kunna bruka dem där hörer konst, möda och arbete till.”

De olika truppförbanden och truppslagen måste samverka för att framgången i striden skall bliva möjlig. För att ett truppförband av vilket truppslag det vara må därvid skall kunna fylla sin uppgift, är det nödvändigt, att även de enskilda soldaterna inom detsamma samverka och att varje man gör sin plikt. Det är soldaternas krigsmannaegenskaper, som fälla utslaget.

Många bevis härför kunna hämtas från världskriget.

3-linje

De egenskaper, som skola känneteckna soldaten, äro framför allt plikttrohet, tapperhet, viljestyrka och disciplin. Han skall även vinnlägga sig om gott kamratskap och hedrande vandel. Dessa egenskaper äro icke endast nödvändiga för framgång i krig utan även inom det samhälleliga arbetets skilda områden.

De olika krigsmannaegenskaperna äro beroende av varandra. De kunna icke strängt åtskiljas. Framför allt sammanhänger plikttroheten nära med de övriga.

PLIKTTROHET

Plikttrohet hos de enskilda soldaterna är den grund, på vilken krigsmaktens användbarhet ytterst vilar. En här, inom vilken plikttroheten försvagats, där de enskilda icke uppfylla sina skyldigheter, faller sönder och är förlorad. Plikttroheten bottnar i känslan av ansvar. Men den är något mer än en känsla. Den yttrar sig även i handling.

Hänförelse och fosterlandskärlek verka i det fallet sporrande, men äro dock icke tillfyllest. Viljan måste vara stark nog att giva kraft och uthållighet åt handlandet. Plikttroheten är seg. Först i olyckor och faror visar det sig, om den är äkta. Ju svårare läget är, dess offervilligare är den.

Förräderi, överlöpande till fienden och flykt äro de svåraste brotten mot plikttroheten. Även bristande vaksamhet på post och som patrullkarl äro svåra brott. En soldat, som vid något tillfälle brister i den tystnadsplikt, som åligger honom, bryter även mot pliktens bud. Detsamma gör även den, som visar bristande framåtanda under anfall, dåligt utnyttjar terrängen, verkställer eldgivning slarvigt o.d. Försyndelser i nu nämnda och andra fall kunna medföra vådliga följder för truppförbandet och kamraterna.

TAPPPERHET

Tapperhet, det vill säga mod och offervilja, måste känneteckna soldaten, om han skall kunna fylla sin uppgift.

Soldaten måste vara beredd att för Sveriges frihet våga sitt liv. Krigets natur gör, att offer måste bringas, om dess mål skall kunna nås. Utan förluster i stupade och sårade kan icke en strid genomföras. Vissa måste offra sig för att icke alla skola dragas i olycka.

Självbevarelsedriften kan försvåra ett modigt uppträdande och taga sig uttryck i bristande framåtanda och feghet. Plikttrohet, viljestyrka och disciplin äro de krafter, som motverka dylikt. Soldaten måste lära att behärska sig själv, övervinna självbevarelsedriften. Den militära utbildningen avser därför icke minst att ingjuta förståelse för detta.

Den från finska kriget 1808 – 1809 berömde befälhavaren för Björneborgs regemente, Georg Karl von Döbeln, har i sin dagbok karakteriserat tapperheten i ett yttrande över en i främmande land stupad kamrat: ”Hans förnämsta egenskap var att äga den sanna och fullkomliga tapperheten; ty i sin tjänst var han i stånd till att utan vittne göra vad en annan endast skulle gjort in för hela världens ögon”.

VILJESTYRKA

Viljestyrka är det, som i krig ytterst fäller utslaget. Den skall yttra sig i dådkraftig handling och seg uthållighet.

Blott genom beslutsamt och kraftfullt handlande kan fienden besegras. Sådan handling förutsätter självförtroende, grundat på duglighet. Liksom den, som i en tävlan, t. e. fotbollsspel eller boxningskamp, blott försvarar sig eller tager emot motståndarens slag och aldrig själv anfaller eller slår igen, slutligen dukar under, så blir i krig den, som alltid blott försvarar sig och aldrig själv går till anfall, till sist slagen. Overksamhet leder till fördärv. Genom rådig beslutsamhet kunna däremot de svåraste lägen vändas till det bättre.

Vad djärv och beslutsam handling kan betyda visar en annan dagboksanteckning av Georg Karl von Döbeln.

Vid Pihlajanlax låg på sommaren 1789 en svensk postering på 30 man. I skydd av mörkret hade några hundra ryssar lyckats närma sig. Först då de voro alldeles inpå den gard, i vilken posteringen låg, blevo de upptäckta. Förvirringen på svenska sidan blev stor. Den ende, som icke förlorade besinningen, var en ung vapenhantverkare vid namn Bugt. Han tog befälet. En del av posteringen fördelades i mellan rummen mellan husen. Några man sändes ned i skogen i ryssarnas flank och rygg med befallning att oupphörligen skjuta. Bugt själv ropade med hög röst, att än en infanteribataljon, än en jägarbatalion än dragoner skulle rycka fram. Då en del av de ryska officerarna talade svenska, förstod o de, vad som sades, och blevo något överraskade av att höra dylika kommandorop på ett ställe, där de blott väntat finna 30 man, ty icke vore det väl tänkbart, att några tiotal man skulle kunna avdela en styrka för anfall i deras rygg. Slutet blev också, att de överlägsna ryssarna gingo tillbaka.

Seg uthållighet fordras av soldaten icke blott under strid utan även under bevakningstjänst, marscher och andra ansträngningar. En soldat, som icke håller ut trots allt, minskar truppförbandets kraft och gynnar fiendens avsikter. En stark vilja kan emellertid ofta övervinna självbevarelsedrift och trötthet. Mänsklighetens historia från äldsta tider till våra dagar giver en mångfald exempel härpå. Krafterna räcka i allmänhet lika långt som viljan.

DISCIPLIN

Disciplin är krigsmaktens hörnpelare. Lydnad och förtroende för befälet är en grundförutsättning för ett nyttigt militärt arbete i fred och för framgång i krig.

Blott väl disciplinerade truppförband förmå i fält verka på rätt sätt. Ett väl disciplinerat truppförband har alltid utsikt att vinna seger, samtidigt som det också undgår onödiga förluster.

Den enskilde må i övrigt vara hur duglig som helst, utan disciplin blir han icke i stånd att fylla sin plikt som soldat. Lydnaden är det oumbärliga stödet för övriga krigsmannaegenskaper. Genom övning och förståelse måste lydnaden övergå till en vana.

Inom varje organisation, avsedd för praktisk verksamhet, är disciplin nödvändig. Inom ett industriföretag måste arbetsledarna ordna det hela. De enskilda hava att lyda och utföra var sin del av arbetet. Ingen av länkarna i kedjan kan svika sin uppgift, utan att det hela tar skada. Även inom andra områden gäller detsamma, t. e. vid vissa slags idrottstävlingar. Skall ett dragkampslag förmå verka på bästa sätt, måste alla draga på samma gång, lydande ledarens tecken. I motsatt fall blir verkan mindre, krafterna förspillas utan resultat och motsidan vinner.

Förhållandena äro likartade inom det militära området. Truppförband måste ledas kraftfullt och målmedvetet. De enskilda kunna icke i erforderlig grad överblicka förhållandena. De måste förlita sig på ledningen och i uppoffrande lydnad enigt samverka för att lösa de uppgifter, denna uppställer till det helas gagn. Strävar var och en åt sitt håll, går det hela isär till allas fördärv. En vilja måste råda, blott en befalla. Detta gäller ned till de lägsta underavdelningarna.

Ett dylikt lydnadskrav förminskar icke betydelsen av, att varje soldat är en fritt tänkande och handlande människa, som i skilda lägen, särskilt där befälets inverkan icke hinner eller kan göra sig gällande, målmedvetet och utan tvekan fullföljer sina uppgifter samt visar kraftig självverksamhet.

Inom t.ex. en grupp är det blott gruppchefen, som har att befalla. Då gruppen insättes till anfall, giver han order om anfallsmålet, samverkan under framryckningen osv. Då så är möjligt, fullständigar han efter hand dessa order. Han kan emellertid icke i detalj på förhand bestämma allt och oförutsedda händelser kunna inträffa. Ofta är det för honom och annat befäl omöjligt att ingripa. Varje man måste därför handla självständigt och lämpa sitt uppträdande efter förhållandena. Då soldaten i sådana fall fattar sitt beslut, har han till ledning det mål, gruppchefen angivit, och den plan för att nå detta, som denne meddelat sina underlydande. Genom att handla med detta för ögonen komma gruppens enskilda soldater att i sitt självständiga uppträdande samverka för målets nående i den riktning, gruppchefen i sin order avsett. Skulle däremot ingen bestämd order hava givits, utan var och en handlat helt på egen hand, så skulle enhetlighet i anfallet icke nåtts, de olika skyttarnas åtgärder skulle icke kommit i samklang med varandra, ansträngningar och offer skulle varit förgäves.

Inom ett batteri framträder behovet av disciplin lika tydligt. De olika pjäserna kunna icke planenligt deltaga i striden, om icke en eldledare finnes. Ett ingenjörkompani kan icke bygga en bro utan att arbetet organiseras av ledningen och underlydande disciplinerat utföra sin andel i det osv.

KAMRATSKAP OCH HEDRANDE VANDEL

Gott kamratskap är en viktig egenskap, vars värde särskilt framträder, då det gäller att motstå krigets påfrestningar och att därunder hålla den goda andan inom truppförbandet vid makt. Kamrater hålla samman. De understödja och hjälpa varandra. Goda kamrater samverka bäst i strid och under andra svåra förhållanden.

Den, som har kraft kvar, hjälper under ansträngande marscher den uttröttade kamraten att bära gevär och ränsel. Den viljekraftigare rycker de svagare med sig genom uppmuntrande ord och eget föredöme. Den erfarnare giver de andra goda råd osv.

I det blodiga slaget vid Oravais 1808 kämpade på den svenska sidan två soldater, Stolt och Djärv, som tjänade vid samma kompani och städse varit goda kamrater. Under slagets gång hade på ett ställe vänner och fiender blivit blandade om varandra. Striden rasade man emot man med bajonetten. Stolt och Djärv hade skilts åt i handgemänget. Djärv höll på att jämte sin batalionschef och några andra soldater bliva tillfångatagen. Då samlade Stolt några man, gjorde med dessa ett angrepp mot ryssarna och befriade de hårt ansatta kamraterna.

Kamratskapets sanna väsen tager sig även uttryck däri, att alla gemensamt sträva efter att höja det egna truppförbandets duglighet och anseende.

En hedrande vandel bör utmärka soldaten likaväl som andra samhällsmedlemmar.

4-linje

Före mitten av 1600-talet användes icke enhetlig klädsel (uniform) för härens flertal. Blott vissa förband, såsom de kungliga livtrupperna, buro verklig uniform. I den gamla bondehären buro sålunda bönderna sin vanliga dräkt. Under strid var det emellertid av vikt att lätt kunna skilja vän från fiende. Man använde för det ändamålet fälttecken, fanor för truppförbandet som helhet, bindlar, skärp, plymer o.d. för de enskilda krigarna. Sålunda försåg Erik XIV sina trupper icke blott med fanor och standar utan vid vissa tillfällen även med personliga fälttecken att fästa på kläderna i form av ett kors av tyg i den gamla svenska färgen, gult. Detta gula kors går igen i den svenska flaggan.

UNIFORMEN

Uniformens ändamål är framför allt att utgöra en för krigstjänsten lämplig dräkt.

Karl X Gustaf införde för varje regemente en uniform av bestämd färg. Så långt behovet av att lätt kunna skilja förbanden från varandra gjorde det möjligt, användes landskapets färger. Upplands infanteri hade liksom Björneborgs läns röda kläder, Kronobergarna hade röda jackor och gula byxor osv. Mot slutet av 1600 talet infördes blå uniform för hela armen. I denna kämpade svenskarna under det stora nordiska kriget lätt skiljbara från ryssarna med deras gröna och danskarna med deras röda uniformer. Den karolinska uniformen bestod i hundra år, tills Gustaf III införde en ny. I mitten av 1800-talet infördes den blå uniform, som sedan med vissa förändringar burits och ännu bäres. Specialvapnen hade redan förut fått uniformer, avvikande från infanteriets, vilka de mer eller mindre förändrade bibehållit.

Sedan man på grund av vapenteknikens utveckling tvungits att strida i spridd ordning i stället för sluten, trädde behovet av att i dräkten tydligt kunna åtskilja egna och fiendens trupper tillbaka för kravet, att fältdräkten i färg så litet som möjligt skulle avsticka från terrängen och soldater och truppförband sålunda lättare skulle kunna undgå att upptäckas av fienden. Den grå uniformen och senare den gråbrungröna infördes. Vi fingo åter en enhetsuniform för hela armen.

Uniformsdräkten betecknar soldatens samhörighet med krigsmakten och truppförbandet. Den enskilde soldatens duglighet och uppträdande i och utom tjänsten återverkar därför på det anseende och den aktning, truppförbandet och krigsmakten åtnjuta.

Den hälsningsplikt, som åligger all krigsmaktens personal, är även ett uttryck för samhörighet och för inbördes aktning.

FANA OCH STANDAR

Fälttecken äro troligen lika gamla som strid i ordnade förband. När de kommo i bruk i vårt land, veta vi icke, men sannolikt redan under medeltiden fördes vid den svenska bondehären fälttecken motsvarande våra fanor och standar.

Fordom då man stred i sluten ordning, var fanan vid fotfolket och standaret vid rytteriet det vitt omkring synliga tecken, kring vilket truppförbandet höll ihop. Förlusten av fälttecknet betydde i allmänhet, att förbandet sprängts sönder av fienden och att nederlag, kanske flykt och upplösning, stod för dörren. Skyddandet av fanan och standaret blev därför en hederssak för förbandet. Varje enskild man var beredd att offra liv och blod för dess försvar. Fälttecknet blev sinnebilden för den gemenskapens anda, som gjorde förbandet till vad en trupp skall vara, en fast enhet. Därmed blev det även sinnebilden för denna enhet, för truppförbandet självt.

De flesta av de fälttecken, som föras vid våra infanteri- och kavalleriregementen, fingo på Karl XI:s tid i huvudsak det utseende, de än i dag hava. Under 1800- talet fingo en del regementen enligt utländsk förebild fanor i nationalfärgerna i stället för de gamla i landskapets färger. Ä ven dessa prydas dock, liksom övriga, av landskapets eller länets vapenbild. Småningom försågas fanor och standar även med ”segernamn” till minne av de segrar, vartill vederbörligt truppförband bidragit. Från fienden tagna fälttecken, troféer. bevaras genom tiderna som en dyrbar egendom, vittnande om segerbringande mod och offervilja.

I nutidens strider kan fälttecknet icke föras framför fronten synligt för alla. Men det medföres än i dag i fält och utgör för soldaten en maning att troget fullgöra sin plikt mot det truppförband, han tillhör, och därmed mot Konungen och Fäderneslandet.

5-linje

Svenska nationalflaggan var från början avsedd som ”kungsflagga”, ”kommandoflagga” eller ”fälttecken till sjöss”.

Sedan Erik XIV:s tid är svenska flaggan blå med gult kors. Den blågula flaggan har allt sedan denna tid och för alltid blivit en sinnebild för vårt fädernesland och ett tecken på dess frihet.

Den är för Riket, vad fanan eller standaret är för truppförbandet. Svenska flaggans nuvarande utseende och bestämmelser för densammas användande äro i lag stadgade. Flaggans uppgift inom den civiliserade världen är densamma nu som fordom. Varje fri stat hedrar sin flagga, vilken ingen ostraffat tillåtes kränka. Vi svenskar önska också vår flagga icke blott ärad av oss själva utan även hedrad utav världen.

6-linje

Den erinran om en krigsmans plikter, som meddelas den svenska soldaten, då truppförbandets fälttecken första gången blottas för honom, innehåller i kärnfulla och sedan gammalt brukade ordalag huvudsumman av hans skyldigheter. Den lyder sålunda.

Krigsman skall frukta Gud och vara Konungen huld och trogen. Han skall med nit och trohet uppfylla alla de plikter, honom i tjänsten åläggas, samvetsgrant och efter bästa förmåga verkställa mottagna befallningar och föreskrifter samt vid alla tillfällen iakttaga ett värdigt och rättskaffens uppförande. Hans oavlåtliga strävan skall vara att väl bereda sig till krigets värv. Vid ofred skall han mot rikets fiender sig städse manligen och väl förhålla samt med liv och blod Konung och Fädernesland försvara.

Soldaten påminnes alltjämt om innebörden av denna erinran i den sedan gamla tider i fred och fält brukade svenska krigsmannabönen:

”Gud bevare Konungen och Fäderneslandet!”

* * * * *

Fotnoter:

1. Förhuggningar. Ofta avsågades träden ej fullständigt utan fälldes överraskande över den anryckande fienden. De fientliga styrkorna bragtes därav i oordning, varav land värnet begal!nndl’ .II! för sitt anfall.
2. Estland hade tidigare knutits till Sverige.
3. Den s.k. ”Armens flotta”.

* * * * *

Soldatinstruktion. Allmän del. 1930 års upplaga. Fastställd av Kungl. Maj:t.

Det är vad varje värnpliktig fick läsa 1930 och vad varje svensk man (och kvinna) borde läsa idag. Skicka texten vidare till alla du känner för att visa dem att gårdagens svensk var stolt över sitt ursprung och över sitt land. Han (och hon) hade lärt sig att uppskatta det egna folkets goda egenskaper och var beredd att försvara folket och nationen. Vi måste återuppväcka den anda som finns beskriven i denna soldatinstruktion. Den borde bli obligatorisk läsning för varje svensk och en ”bibel” för varje sann Sverigevän. Sprid texten vidare till alla du känner. 

Vi ska ta tillbaka vårt land – det gäller Sveriges liv eller död

– Familjerna har slagits sönder.

– 30 000 aborter om året.

– Massinvandringen slår nya rekord.

ta-tillbaka-sverige

Många av de samhällsproblem vi har fått på halsen idag kan spåras till samhällsdebatter på 1960-talet där ledande liberala eller vänsterorienterade debattörer dominerade hela samhällsklimatet. På den tiden hade vi bara några få medier och en eller två TV-kanaler som såg till att varje samhällsdebatt dominerades enbart av etablerade debattörer med kopplingar till socialdemokratin eller liberala medier. Det var tre stora samhällsförändringar som ägde rum under 1970-talet och de föregicks av intensiv lobbyverksamhet i medierna under en längre tid.

Kvinnorna skulle tvingas ut från hemmen och in i näringslivet. Hemmafruarna som tog hand om familjen och uppfostrade sina barn skulle inte få vara hemma längre, de tvingades ut i arbete. Därmed började en traditionell familjepolitik att slås sönder. År 1971 genomfördes den skattereform som gjorde tvåförsörjarfamiljen till norm istället för systemet med sambeskattning med dubbelt grundavdrag för gift man med hemmafru. Politikerna gjorde det omöjligt för en man att försörja sin familj och gjorde det omöjligt för en kvinna att kunna vara hemma med sina barn. Med mängder av propagandister för hemmafruarnas avskaffande genomfördes en politik som bidrog till att slå sönder familjen. Mellan slutet av 1960-talet och början av 1980-talet tvingades en halv miljon hemmafruar genom den nya politiken ut på arbetsmarknaden. Barnen tvingades in på daghem och förskolor och fick ofta längre arbetsdagar än sina föräldrar fast de bara var ett år gamla. Av ekonomiska skäl gick det inte längre att vara hemma med barnen. Omvandlingen genomfördes nästan kuppartat i stort sett utan protester och idag är Sverige ett av de länder med minst antal hemmafruar i förhållande till folkmängden. En liten protestgrupp som kallade sig ”Rädda familjen” hade bildats i början av 1970-talet, men den behandlades av media som en obskyr sekt och fick ytterst lite utrymme. Sverige var en demokratur redan vid den här tiden. Sedan dess har den familjefientliga politiken etablerat sig som normgivande i lagstiftningen och i samhällsdebatten.

Abortfrågan är en annan viktig fråga som egentligen aldrig varit föremål för några ingående analyser. Den är inte helt okomplicerad och borde diskuteras betydligt mer än vad som sker idag. Liberal abortlagstiftning har ofta införts som en följd av en mer liberal familjepolitik där upplösningen av äktenskap och stabila förhållanden ger mer omoral och lösa förbindelser. När vuxna människor inte tar ansvar för sina handlingar uppstår önskemål om friare aborter. Moralupplösningen och antalet aborter löper parallellt och ju fler aborterna är ju större är moralupplösningen i ett samhälle. Före 1938 var aborter förbjudna i Sverige. Undantag gjordes för allvarliga medicinska skäl. År 1938 infördes en ny abortlag som gjorde det möjligt för kvinnor att få abort av medicinska skäl eller av eugeniska skäl (om hon bar på en ärftlig sjukdom). Lagen medgav inte abort om kvinnan var ensamstående eller fattig. Både före och efter 1938 utfördes tusentals illegala aborter varje år och minst 50 kvinnor om året avled efter att ha genomfört – eller försökt genomföra – en illegal abort.

Den 1 januari 1975 infördes fri abort i Sverige vilket innebär att vem som helst kunde avbryta sin graviditet fram till vecka 18 under graviditeten. Från 1 januari 2008 behöver personen som söker abort inte ens ha någon anknytning till Sverige. Sedan 1975 har över 30 000 aborter genomförts varje år i Sverige vilket är över en miljon människoliv som gått till spillo – eller mördats om man så vill.

Vad som bör göras för att komma tillrätta med såväl det höga antalet aborter som med familjeupplösningen är att ge äktenskap och familjeliv högre status. Lösa förbindelser och graviditet utanför äktenskapet eller utanför ett fast förhållande bör motverkas. En återgång till äldre traditioner där man hindrar olämpliga personer, kriminella eller mentalt störda, från att få barn är ett måste. (Vi återkommer till ämnet mer detaljerat vid ett annat tillfälle.)

År 1975 togs ett beslut som också skulle få en avgörande betydelse för vår nations framtid. Det var då man fattade beslut om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt land. Beslutet togs över folkets huvuden, svenska folket tillfrågades aldrig. Idag vet vi att nästan två miljoner invandrare i första och andra generationen har kommit till Sverige sedan dess och att invandringspolitiken inte har kunnat diskuteras sakligt, offentligt, öppet eller rättvist på 40 år.

Familjerna har slagits sönder, normupplösningen accelererar. Massinvandringen slår ständigt nya rekord. Allt detta utan några som helst offentliga debatter. Vi går mot en demografisk katastrof men likväl finns det inte en enda politiker i något av de åtta partier som sitter riksdagen som upplyser om det eller som kommer med förslag till åtgärder. Inte en enda. Ingen människa med sina sinnen i behåll kan påstå att Sverige är en demokrati. Sverige är en näst intill totalitär stat.

Nu handlar det inte om att vara tysta, vara snälla eller tillämpa diplomati för att rädda Sverige. Det handlar om att vara högljudda, vara tydliga och bestämda. Det handlar om liv eller död för vårt land. Sverige sjunker allt djupare och det går mycket snabbt. Vi måste sätta ned foten och med skarpa ord framföra budskapet till makthavarna vare sig de lyssnar eller inte: Ni ska lämna tillbaka landet till det svenska folk som ni har stulit landet från. Vi svenskar har aldrig tillfrågats om vi vill ge bort vårt land. Det har stulits från oss och nu ska vi ha tillbaka landet.

Sverige är svenskarnas land

Sverige är vårt, det är sex och en kvarts miljoner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga millioner flera än vi. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss.

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden, gives naturligtvis icke åt vårt folk. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land.

svenskarnas_land_12

Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige idag är, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan. De levande svenskarnas uppgift är att bevara det och förkovra det genom att fortsätta denna strävan – på frihetens grund. Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan!

Vårt land brer vid ut sig i världsdelen. Men vi är de få, de ensamma stugornas folk, och även om vi numera delvis bor i städer så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor. I ensamheten i stora ödsliga skogar har svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts har gett oss krafter, andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, givit oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkkyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens uthållighet. Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon. Det är vinterns snödrivor vid farstubron. Det är iskanornas kälkbacke.

Wilhelm Moberg

%d bloggare gillar detta: