De Onda mot det Goda

sverigedemokraterna-sd-sdu-sth3

Nationalisterna har tröttnat: Sverigedemokraterna kan dra åt helvete

Besvikelsen över det nya liberala Sverigedemokraterna går inte att ta miste på. Kritiken flödar på bloggar som tillåter kritik mot det nya SD. På Avpixlat däremot förekommer inte så mycket kritik eftersom de systematiskt rensar bort kommentarer och blockerar alla som ogillar riksdagslistans sammansättning eller liberaliseringen i SD.

En person som under flera år försvarat Sverigedemokraterna med näbbar och klor på olika bloggar är ”Kirre”. Idag skrev han på Fria Tider:

Sverige är i stort behov av att ett nytt sverigevänligt parti kommer in riksdagen, så att inte SD får monopol på migrationspolitiken. 
SD är en enda stor besvikelse där nepotismen frodas, och jag har börjat ruttna på dessa lycksökare som har hängt på, och ser en karriär i partiet, istället för att arbeta för att ta tillvara etniska svenskars intressen och åstadkomma förändringar.
 Att sätta in Bieler och Wigh på riksdagslistan visar hur lågt SD sjunkit, samtidigt som man sparka den kompetenta Alfsson. Kasselstand finns inte med, säger mycket om den dyngstack SD blivit. Min röst 2014 kommer inte att gå till SD i vare sig EU valet eller riksdagsvalet.

sverigedemokraterna-sd-sdu

Den här bloggen har som intention att i första hand bekämpa gammelmedia. Men när Patrik Ehn uteslöts ur SD och partiet sedan i snabb takt gjorde sig av med duktiga medarbetare tvingades vi fokusera på att kritisera SD, något som många inte vågade göra öppet på grund av risken för grov smutskastning från partiet. Vi har i en rad artiklar följt utvecklingen sedan Ehn uteslöts och lovade då att följa partiet för att se åt vilket att det gick. (Om det kan man läsa i den här tråden) Steg för steg har partitoppen säkrat sin politiska och ekonomiska makt med hjälp av korrupta metoder, svågerpolitik och fulspel. Steg för steg har partiet vänt sig bort från viktiga kärnväljare, övergivit nationalismen och det svenska folket som äger det formella rätten till sitt eget land.

Idag skrev signaturen ”Valfisken” på Fria Tider en träffande kommentar om SD utveckling:

Jag tror att många SD:are är fd moderater. Det tog dessa fd moderater 10 år för lång tid att inse moderaternas förräderi i alla frågor som tidigare var moderata kärnfrågor. Nu tar det 10 år till innan samma människor skall inse att SD gjort en liknande transformering som moderaterna, nämligen att i lönndom byta från en patriotisk agenda till en agenda präglad av kulturmarxism.

Nu vet vi att SD är ett förlorat parti för den som vill ha tillbaka det land som sjuklövern stulit från oss. SD kommer inte att göra någonting åt den förstörelse som Sverige har utsatts för under 30 års vanstyre och politiskt förtryck. SD har istället valt att bli en del av förtryckarna när de bekämpar nationalister i Sverige – och även i andra länder – istället för att stödja dem.

Därför säger vi till Sverigedemokraterna: Ni kan dra åt helvete!

Nu börjar jakten på politiska alternativ på allvar

Att rösta på SD eller sjuklövern är uteslutet. De utgör en åttaklöver som aldrig någonsin kommer att lämna köttgrytorna frivilligt. Deras mål är att vara livstidsförsörjda med hög lön av skattebetalarna, inte att rädda Sverige. Åttaklövern arbetar istället för att undergräva och förstöra det svenska Sverige.

De partier som har många år på nacken har förändrat sin politiska retorik så mycket från den tid de startades tills idag att de inte går att känna igen. När partier börjar växa kommer infiltratörerna, karriäristerna och besserwissrarna in och talar om för aktiva idealister vad de borde göra för att få partiet att växa. De har nämligen alltid utmärkta förslag på vad som borde strykas eller läggas till i politiken för att göra ett parti mera framgångsrikt. När ett parti sedan har raderat ut sina kärnfrågor och anpassat sig till andra etablerade partier som redan gått samma väg får vi bara ännu fler partier som de egentliga makthavarna aldrig behöver oroa sig för.

Det parti som är nyast i riksdagen är på väg att göra samma resa som sossarna, centern, kristdemokraterna och moderaterna har gjort. De överger de frågor som gjorde att partiet en gång behövdes.

Men det dyker upp nya partier som inte vill göra samma resa som de nuvarande riksdagspartierna har gjort, som istället vill hävda sin politik och inte göra den göra den impotent genom anpassning.

Två sådana partier är särskilt intressanta. Svenskarnas parti (SvP) och Vetenskapliga partiet är två helt olika partier med olika politiska fokus, men de har en sak gemensamt. De tänker inte acceptera att folk kommer in och kapar partierna och tar död på kärnfrågorna.

Svenskarnas parti har ett grundprogram som ligger fast och kan inte ändras. Det har gjorts för att partiet inte ska kunnas infiltreras av liberaler eller andra som vill radera ut partiets viktiga kärnbudskap om att Sverige är svenskarnas land och ska förbli det. Det är många som har åsikter om detaljerna i programmet, men tanken på att hålla infiltratörer eller sabotörer som vill urholka programmet borta är klokt. Svenskarnas parti brukar hänvisa till den stora omsvängning som Sverigedemokraterna har gjort från att vara ett etnonationalistiskt parti till att vara ett parti som förespråkar ”öppen svenskhet” vilket innebär att vem som helst kan bli ”svensk”.

Man kan diskutera detaljerna i SvP:s partiprogram, men faktum är att partiet behövs mer än Sverigedemokraterna som bara är en blek kopia av sitt forna jag. SvP står närmare det tidiga Sverigedemokraterna än vad SD själva gör. Ingen behöver tvivla på att det finns problem i SvP, det gör det i alla partier. Det finns också personer som är mer eller mindre lämpliga att företräda SvP, men i den stora samhällsdebatten behövs SvP:s politik mer än någonsin. Därför är det klokare att rösta på Svenskarnas parti i valet än på Sverigedemokraterna. Om ett parti redan från början deklarerar att de inte kommer att låta sig köpas, förstöras eller urholkas ska man nog se det som en styrka. SvP:s styrka är invandringspolitiken. Vi återger här hela deras invandringspolitiska program så att du ska få klart för dig att det är värt att lägga en röst på SvP för att få det genomfört.

sverigedemokraterna-sd

SvP:s migrationspolitik

Migrationspolitik

Svenskarnas parti förespråkar ett Sverige där svenskarnas gemensamma intressen i så hög grad som möjligt kan tillgodoses. Då detta är det enda land svenskarna har så måste det i första hand fastslås att en migrationspolitik skall föras som inte på ett negativt sätt inverkar på svenskarnas fortlevnad och majoritetsställning i Sverige.  Detta säkerställs i Svenskarnas partis strävan efter ett etniskt homogent samhälle, något som dessutom är av största vikt för att samhället skall kunna ha en så positiv utveckling som möjligt och där samhällsresurserna i högsta grad går tillbaka till medborgarna, såväl rent ekonomisk som i form av samhällsservice, livskvalitet, trygghet och öppenhet. I detta sakpolitiska dokument klargörs på vilket sätt Svenskarnas parti avser att verka konkret för att ett homogent och harmoniskt samhälle skall kunna upprättas på ett ansvarsfullt sätt.

Invandringspolitik

Dagens invandring är inte ekonomiskt hållbar

Det påstås ofta från etablissemanget att ”invandring berikar” eller att dagens massinvandring är en vinstaffär för svenskarna ur ett rent ekonomiskt perspektiv. Det är ett falskt påstående som inte stämmer överens med verkligheten, exempelvis redovisade Finansdepartementets Expertgrupp för studier i offentlig ekonomi (ESO) 2009 att invandringens årliga nettokostnad är 1,5 – 2,0 procent av BNP, eller upp till 58,7 miljarder kronor. Nämnas bör också att denna beräkning är låg i jämförelse med andra studier och kostnaden är baserad på en beräkning av totala skatteintäkter från invandrare minus offentlig konsumtion samt bidrag till invandrare. Den tar alltså inte hänsyn till andra invandringsrelaterade kostnader i samhället så som exempelvis de samlade ekonomiska kostnaderna för den ökande kriminalitet som invandringen medför.

De stora problem som samhället drabbats av vilka är direkta resultat av det multietniska samhället kräver flera åtgärder. Till att börja med måste massinvandringen till Sverige stoppas. Att enbart minska invandringen vore att anse att det inte bara är acceptabelt med den samhällssituation som i dagsläget återfinns i en stor del av landet – med bland annat hög kriminalitet, otrygghet, försämrad livskvalitet, samhällsservice och samhällelig otillgänglighet – utan att den dessutom skall tillåtas förvärras ytterligare, om än inte i samma höga takt som med dagens massinvandring. Som ett exempel på vikten av att invandringen stoppas och inte bara minskas kan nämnas hur Katrineholm kommun under 2012 varslade 50 lärare om uppsägning på grund av ökade utgifter och samtidigt förvarnade kommuninvånarna om att höjd kommunalskatt och fler uppsägningar kunde bli aktuella för att möjliggöra en invandring av 400 somalier. Oavsett om detta bara skulle skalas ner till en invandring av 10 000 personer istället för dagens invandring av ca 100 000 invandrare årligen, så är det lätt att inse att det är en oacceptabel kostnad för svenskarna att betala. På ett nationellt plan skulle detta teoretiskt innebära att motsvarande 1 250 lärartjänster i Sverige skulle kunna komma att dras in, varje år, samtidigt som hot om fler uppsägningar och höjd skatt skulle utlysas för att möjliggöra en fortsatt invandring av 10 000 personer till Sverige nästkommande år.

Svenskarnas parti anser inte att det är försvarligt att ha en invandring till Sverige som resulterar i en ständig försämring som drabbar alla invånare, därför är vår första åtgärd gällande invandringspolitiken att invandringen skall stoppas. Svenskarnas parti förespråkar att Sverige skall utvecklas och att välfärden i landet åter skall byggas upp, istället för att avvecklas så som den gör idag.

Dagens invandring går inte att motivera av humana skäl

Det bör i sammanhanget även poängteras att en invandring till Sverige från drabbade länder inte heller förbättrar situationen på ett globalt plan, och att det därför inte finns motiv till fortsatt invandring av humanitära skäl. Globalt sett föds många miljoner barn in i extrem fattigdom varje år vilket innebär att oavsett om Sverige skulle ta emot en miljon människor årligen så skulle det inte påverka situationen utanför Sverige på sikt utan enbart resultera i att även Sveriges befolkning i förlängningen skulle hamna i en likadan situation. Forskning visar dessutom att migrationen är problematisk även för utvecklingen i de länder som invandrarna ursprungligen kommer från. Detta på grund av så kallad brain drain, det vill säga att det ofta är de med störst möjlighet att bidra till en förbättring av situationen i ursprungslandet som har förmåga att resa över halva världen för att ta sig till ett europeiskt land, och det är betydligt svårare att förbättra situationen i ursprungslandet om de mest kompetenta personerna utvandrar från det. För att komma till rätta med grundorsakerna till att det i vissa länder är en mycket stor andel av invånarna som lever i extrem fattigdom så krävs andra åtgärder än en invandringspolitik som i praktiken inte påverkar andelen utsatta i länderna. När de svenska inhemska samhällsproblemen är åtgärdade i största möjliga mån, är i första hand en politik aktuell där biståndspolitiska åtgärder sätts in i dessa länder för att kunna hjälpa till att bland annat stoppa befolkningsökningen och på så sätt bidra till att ländernas resurser räcker till för befolkningen. Ett stopp på befolkningsökningen i tredje världen är nödvändig för en globalt hållbar utveckling och därav en fråga som även ligger i svenskarnas intresse. Att i övrigt försöka bidra till en lösning på grundproblemen till flyktingsituationer i andra delar av världen bör överhuvudtaget vara rådande, exempelvis genom att verka politiskt mot främmande makters krigföring i andra länder.

En invandringspolitik med svenskarnas intressen i åtanke

Dagens invandring går inte att motivera varken ekonomiskt eller humanitärt, den motverkar inte lidandet på ett globalt plan utan medverkar snarare till ett ökat lidande inom Sveriges gränser. Dessutom leder en fortsatt invandring av etniskt främmande människor på sikt till ett oönskat befolkningsutbyte där svenskarna steg för steg förlorar sitt eget land. Svenskarnas parti förespråkar vidare att de ekonomiska kostnaderna för invandringen istället skall användas för att utveckla, stärka och återuppbygga det svenska samhället. Av framförallt dessa skäl förespråkar Svenskarnas parti i inledningsskedet ett stopp på invandringen. I ett senare skede bör möjligheter öppnas upp för sådan invandring av personer som tillhör samma folkslag som svenskarna och alltså inte påverkar den demografiska situationen i Sverige eller bidrar till en negativ samhällsutveckling.

Arbetskraftsinvandring

Svenska arbeten skall i första hand gå till svenskar

Sverige utfärdade nästan 20 000 arbetstillstånd till utomeuropéer under 2012, samtidigt som över 10 000 personer från länder inom EU fick tillstånd till långvarigt arbete i Sverige. En exakt siffra från EU går inte att få då arbetstillstånd inte krävs för EU-medborgare som arbetar kortare perioder. De vanligaste jobben för utomeuropéer som beviljas arbetstillstånd i Sverige är arbeten utan krav på särskild yrkesutbildning. Det innebär även att en stor del av dessa arbeten istället hade kunnat gå till arbetslösa svenskar, och lönenivån hade undvikit att dumpas även inom dessa yrkeskategorier. Arbetslösheten i Sverige uppgick under maj 2013 till 417 000 personer (8,2%), ungdomsarbetslösheten uppgick under samma period till 172 500 personer, alltså hela 26,9%. Svenskarnas partis inställning till arbetskraftsinvandring är att denna inte bör stoppas men däremot begränsas starkt för att underlätta svenskarnas möjligheter att i första hand få de arbeten som är tillgängliga i Sverige. I de fall arbetskraft måste rekryteras från andra länder anser Svenskarnas parti att denna i första hand skall rekryteras i form av arbetare som tillhör samma folkslag som svenskarna, och i andra hand av personer som inte tillhör samma folkslag som svenskarna. Uppehållstillstånd för arbetare som inte tillhör samma folkslag som svenskarna skall dock vara tidsbegränsat och inte grund till svenskt medborgarskap.

En negativ befolkningsutveckling motiverar ej arbetskraftsinvandring

Det påstås även ofta att det är nödvändigt med en ökad invandring för att säkra framtida pensionsavgångar. Att det argumentet överhuvudtaget skulle ha bäring är något som forskning ifrågasatt, men att den negativa befolkningsutvecklingen i Sverige är ett problem är ett faktum. Svenskarnas parti anser dock inte att en acceptabel lösning på det problemet är att ersätta svenskarna med andra folkslag. Förutom att det är oacceptabelt att byta ut svenskarna mot andra folkslag går det givetvis inte att lösa problemet genom att tillåta en invandring av personer som redan är arbetslösa när de kommer till Sverige och dessutom även fortsättningsvis i högre grad än svenskarna behöver ekonomisk ersättning från de svenska tillgångarna, tillgångar som istället hade kunnat gå till att exempelvis skapa incitament för att vända befolkningsminskningen eller för att öka livskvaliteten för pensionärerna. Den arbetskraftsinvandring som förespråkarna av invandringen påstår skulle kunna ”rädda de svenska pensionerna” är dessutom i realiteten en invandring i hög grad från länder med stora problem av analfabetism och låg utbildning. En stor del av de som kommer till Sverige är alltså personer vilka oftare bidrar till de ekonomiska kostnaderna snarare än inkomsterna. Invandringen räddar alltså inte på något sätt de svenska pensionerna, utan istället bidrar den till att dränera statsfinanserna och ytterligare försämra möjligheterna till en dräglig pension. Svenskarnas parti anser att de svenska pensionerna skall säkras genom politiska åtgärder som underlättar för och uppmuntrar svenska familjer till att skaffa fler barn för att vända den negativa befolkningsutvecklingen till en positiv sådan. Vidare avser Svenskarnas parti att genom politiska beslut dra ner på många av de kostnader som idag inte ligger i svenskarnas intressen, inom till exempel invandring och mångkultur, för att med dessa medel bland annat kunna säkra och förbättra de svenska pensionerna.

Återvandrings- och utvandringspolitik

Svenskarnas parti förespråkar en positiv återvandrings- och utvandringspolitik

En positiv återvandrings- och utvandringspolitik syftar till att på ett ansvarsfullt och humant sätt vända den massinvandring som medfört det negativa mångkulturella samhället av idag, för att på sikt återuppbygga ett så harmoniskt svenskt samhälle som möjligt. För att en så positiv samhällsutveckling som möjligt skall komma till stånd så krävs först och främst en avveckling av det multietniska samhället så att svensk folkgemenskap, trygghet och välfärd kan återupprättas. Detta bör göras stegvis och över en längre period för att säkra en ansvarsfull och så human förändring som möjligt.

Kriminella invandrare samt invandrare som uppehåller sig illegalt i Sverige

I arbetet med det multietniska samhällets avveckling avser Svenskarnas parti att först och främst annullera svenska medborgarskap som utgivits till invandrare som dömts för brottslighet i Sverige, och därefter omedelbart utvisa dessa samt asylsökande dömda för brott. För att hindra eventuella utländska brottslingar som anser att det inte är något större straff att sitta i svenskt fängelse, anser Svenskarnas parti att Sverige bör ingå avtal med så många länder som möjligt så att utländska brottslingar kan avtjäna straffet i hemlandet snarare än i Sverige. Sådana avtal måste dock kunna garantera att straffet avtjänas enligt svensk dom och att inte brottslingar som avtjänar straffen i sina hemländer släpps fria före avtjänat straff. Eventuella benådningar måste godkännas av Sverige. Brottslingar för vilka det inte går att ingå tillfredställande avtal om straffavtjänande i hemlandet skall avtjäna straffen i Sverige och därefter utvisas omedelbart, utan tvist och utan försening. Detta både för att förhindra fortsatt brottslighet och för att göra en tydlig markering att det inte är acceptabelt att ta sig till Sverige för att begå brott. Det skall i alla lägen anses vara en försvårande omständighet när ickesvenskar återgäldar svenskarnas gästfrihet genom att begå brott. Beslut om utvisning skall vidare inte kunna överklagas utan skall verkställas så snart som möjligt. Att uppehålla sig illegalt i landet är ett starkt belägg för att ett ärligt uppsåt med vistelsen saknas och skall därför vara straffbart.

Långsiktig återvandrings- och utvandringsprocess

Först när samtliga kriminella invandrare utvisats kan en mer långsiktig återvandrings- och utvandringsprocess inledas enligt principen sist in – först ut, och det kan inte nog understrykas att denna politik skall genomföras så humant och ansvarsfullt som möjligt med målsättningen att så få människor som möjligt skall uppleva obehag under verkställigheten. Invandringsprocessen som gjort Sverige multietniskt har tagit decennier och det är rimligt att även låta återvandringsprocessen ta den tid som krävs för en positiv utvandring. Svenskarnas parti anser att de svenska medborgarskap som utgivits till invandrare sedan beslutet togs att göra Sverige mångkulturellt 1975, skall omprövas och att ickesvenskars svenska medborgarskap skall återkallas. Under den långsiktiga återvandrings- och utvandringsprocessen skall givetvis ickesvenskar säkras samma rättigheter och skyldigheter som svenskarna och eventuella avyttringar av ägande före flytt, i form av till exempel boende, skall göras till marknadsmässiga priser. Incitament för att underlätta och påskynda återvandring och utvandring bör även skapas genom att använda en del av mångkulturens kostnader till återvandringsbidrag. Att åter- och utvandringsprocessen skall få ta den tid som krävs för att ske på ett ansvarsfullt och tryggt sätt innebär också att de personer som levt större delen av sitt liv i Sverige och hunnit uppnå pensionsålder vid den tid som Svenskarnas parti kan ändra migrationspolitiken, samt varit hederliga, också skall ges möjlighet att leva sina sista år i Sverige ifall de så önskar. Omprövningarna av medborgarskapen som har utfärdats under den aktuella perioden bör vidare ske av migrationsverket. I de fall då det är osäkert huruvida en medborgarskapsansökan kommer från en person som tillhör samma folk som svenskarna så kan detta utredas med redan nu befintlig teknik där vetenskapen enkelt kan placera en individ inom eller utanför en population. Svenskarnas parti har vidare inte några ambitioner att lägga sig i beslut om till vilka regioner eller länder som de utvandrande vill flytta till, utan förespråkar en politik där utvandringen skall underlättas i största möjliga mån oavsett vart flyttningen sker. Under återvandringsprocessen anser Svenskarnas parti vidare att respektive folkgrupp i så hög grad som möjligt skall uppmuntras att bibehålla egna kulturyttringar och traditioner för att underlätta återetableringen i respektive ursprungsland.

Svenskarnas partis migrationspolitik i korthet:

+ Svenskarnas parti förespråkar att svenskarnas intressen i så hög grad som möjligt skall tillgodoses och förordar därför ett generellt stopp på invandringen.

+ Arbetskraftsinvandring skall enbart ske för tjänster som inte kan tillsättas av svenskar och rekrytering till tjänster som inte kan tillsättas av svenskar bör i första hand ske av personer som tillhör samma folkslag som svenskarna.

+ Samtliga invandrare som är dömda för brott skall utvisas omedelbart och därefter inte tillåtas besöka Sverige.

+ Starka incitament i form av exempelvis återvandringsbidrag skall skapas för att underlätta och påskynda avvecklingen av mångkulturen.

+ Svenska medborgarskap som delats ut till personer som inte tillhör samma folkslag som svenskarna skall återkallas och ett individuellt återvandringsprogram upprättas för att kunna säkerställa en positiv utvandring.

+ Avvecklingen av det multietniska samhället skall ske ansvarsfullt och humant enligt principen sist in – först ut.

Ett annat parti som också behövs i svensk politisk debatt är Vetenskapliga partiet. Partiets politik kretsar mycket kring miljöfrågor. Partiledaren Martin Gustavsson har varit medlem i Miljöpartiet som han lämnade för att partiet förlorat sina tidiga ideal om fred och miljö. Efter en tid av insiktsskapande tankeverksamhet grundade han Vetenskapliga partiet och utvecklade ett program som inte bara är intressant, det är ett viktigt debattinlägg om vilket framtida samhälle vi ska ha. VP har många av de element som skulle kunna göra det till ett stort folkligt miljöparti om inte vissa makthavare och medier stod i vägen och lobbade för Miljöpartiet.

De flesta riksdagspartier tar intryck av olika liberala tankesmedjor eller stora ekonomiska eller andra särintressen och anpassar sin politik till dem, medan VP tar intryck av forskning och fakta för att partiets politik ska ge oss ett bättre samhälle som är hållbart även i framtiden.

Vetenskapliga partiet behövs alltså i den politiska debatten.

vp

Vetenskapliga partiets gröna politik

Vi är först och främst ett väldigt grönt parti, förmodligen det grönaste av alla partierna som finns. Inte enbart för att vår partiledare kommer från Miljöpartiet och har medverkat i gröna partiet men pga. att vetenskapliga undersökningar visar att resurserna håller på att sina och att populationen snart kommer överstiga vad som kan produceras. Vetenskapliga undersökningar visar också att allt mer natur försvinner p.g.a. mänsklig aktivitet.

Vårt huvudmål är därför att se till att naturen kommer i balans med oss människor på kort och lång sikt, lokalt och globalt. Därför vi vill skapa minskade transporter och varor och därför är vi för att Sverige lämnar EU-medlemskapet eller att en bättre konstruerad union eventuellt bildas mellan Sverige, Norge och Danmark. Vi vet att detta kommer minska transporterna och samtidigt skapa en större enhet med rimliga gröna fördelar.

Men vi går lite djupare i vårt gröna tänkande och vill ha nedväxt av befolkningen och ekonomin både globalt och lokalt. Detta är pga. att vetenskapliga fakta pekar på att vi borde vara färre människor på planeten för att komma i balans med naturen. Vi bör inte avverka mer skog än vad som återväxer. Vi vill även få ner koldioxidhalten i luften på en jämnare och lägre nivå med hjälp av sol, vind och vattenkraft och bli oberoende av olja.

Men vi går ännu djupare än så i vårt gröna tänkande. Med ren matematik kan vi med hjälp av den exponentiella funktionen visa varför det är att föredra hjälp lokalt om man vill komma i balans med naturen på kort och lång sikt.

Vi vill pga. dessa logiska slutsatser skapa balans lokalt där problemen finns genom insatser som löser grundorsakerna. Kalkylen pekar givetvis entydigt på bättre resultat för framtiden om man gör detta.

Vi har efter undersökningar kommit fram till att en balans med naturen i Sverige och vår nuvarande levnadstil medför att vår egen befolkning bör ligga på ca 5-6 miljoner människor. Detta baserar sig på Sveriges odlingsbara mark, naturens behov, ex. en rimlig vargstam, samt svenskarnas nuvarande konsumtion. Om människors levnadsvanor förändras till ett mer hälsosamt ekologiskt leverne kan givetvis denna siffra justeras.

Vi vill hjälpa alla världens folk, men rent ekonomiskt och populationsmässigt är inte invandring rätt lösning idag. Man kan dessutom defacto hjälpa fler människor i sina hemländer om pengarna satsas rätt och samtidigt kan vi då lösa problemet mer långsiktigt.

Det är visserligen en motbjudande slutsats, men enkelt att förstå att vi då hjälper på ett mer korrekt sätt och att vi i längden skapar mer lycka totalt än genom ogenomtänkta panikutryckningar. Vi vill att vårt synsätt där framtidens generationers väl står i fokus ska bli det politiskt korrekta.

I de gröna frågorna ser vi goda samverkansmöjligheter med människor i det nystartade Gröna partiet, Enhet och med Vänsterpartiet. Vi hoppas givetvis på en ljusnande framtid för de andra partierna i miljöfrågorna också.

Även om Svenskarnas parti och Vetenskapliga partiet fokuserar på olika frågor så borde de vara de två största partierna i Sverige. Så angelägna är deras frågor.

Vi vill gärna bidra till genomförandet av en tyst revolution i Sverige. Alla som röstat på de åtta riksdagspartierna och deras mer eller mindre meningslösa politiska förslag borde nu sluta kasta bort sina röster på dem. Välj istället ett parti som har en politik som är bra för Sverige på långsikt.

Det finns bara två sådana partier. SVENSKARNAS PARTI och VETENSKAPLIGA PARTIET.

Trots deras stora olikheter så behövs de, inte bara för debattens skull utan för vår framtids skull.

SVERIGEDEMOKRATERNA KAN DRA ÅT HELVETE NU!

Förvirrad Sverigedemokrat på krigsstigen mot nationalister i Ukraina

För inte så länge sedan blev en Sverigedemokrat utesluten för att han gillade det ukrainska nationalistpartiet Svoboda på Facebook. Igår berättade en av SD:s toppkandidater i EU-valet, Peter Lundgren (SD) i samband med en (pinsam) debatt mot Jasenko Selimovic (FP) att Sverigedemokraterna – till skillnad från andra partier – utesluter medlemmar som gillar det Ukrainska nationalistpartiet Svoboda på Facebook.

Debatten mellan Lundgren och Selimovic anordnades av tidningen Expressen och det framstod ganska snabbt att Peter Lundgren inte kunde någonting. För att beskriva sin okunnighet sade han ”jag klev ur lastbilen för fem veckor sedan”, varpå publiken skrattade.

Lundgren skrev tidigare i år en artikel på SVT debatt där han utlovade följande:

”Sverigedemokraterna kommer under inga omständigheter att samarbeta med extremister, antisemiter eller fascister i EU.”

När han i debatten mot Selimovic får frågan om Front Nationals politik så står han helt frågande och vet ingenting om den politiken. Han visar istället hur okunnig han är genom att svara att han ”klev ur lastbilen för fem veckor sedan” (dvs han slutade sitt jobb för fem veckor sedan och har först nu försökt sätta sig in i olika frågor relaterade till EU). Han är alltså totalt okunnig om de mesta, även om så grundläggande saker som var andra nationalistpartier i Europa står i viktiga frågor. Ändå är han SD:s toppkandidat vilket är oerhört skrämmande. En kandidat som vill gå längre än regeringspartierna i sina fördömande av det ukrainska nationalistpartiet Svoboda.

Peter Lundgren:

”Vi kan se ett sådant parti som Svoboda till exempel, vi utesluter medlemmar i vårt parti som uttrycker sympati för det partiet för vi anser det vara extremiskt. Men det har man ju i många delar av regeringen inga bekymmer med, Svoboda.”

Peter Lundgren menar alltså att Sverigedemokraterna är fördömliga i sin kamp mot ”extremister”, medan delar av regeringen inte är lika duktiga som SD på att ta avstånd från nationalistpartier i Ukraina.

julia-kronlid
Förvirrad Sverigedemokrat som försöker tvinga andra att ”ta avstånd” från nationalister i Ukraina.

Lundgren är dock inte ensam om sin väldigt extrema syn på Svoboda. Hela SD tar så kraftfullt avstånd från Svoboda att de bedriver en lobbyverksamhet mot alla som uppskattar partiet. Inte nog med att man utesluts ur SD om man gillar Svoboda på Facebook. SD bedriver också tillsammans med Vänsterpartiet en kampanj mot Carl Bildt för att denne inte tagit tillräckligt avstånd från Svoboda. SD tog idag initiativ till en riksdagsdebatt om Ukraina för att sätta press på politiker som gillar Svoboda. SD representerades av Julia Kronlid (hon som vill att Sverige ska ta emot många flyktingar).

Julia Kronlid:

”Det är oroande att det finns ett extremistiskt parti som Svoboda representerat i regeringen i Kiev, som vår utrikesminister märklig nog inte vill ta avstånd från.”

Hur kan Julia Kronlid tycka att det är ”oroande” att just Svoboda är representerat i regeringen i Kiev? Det är ju inte hennes sak att lägga sig i vilka partier som sitter i regeringsställning i Kiev. Det är det ukrainska folkets sak att avgöra om det är bra eller dåligt att Svoboda eller andra partier finns med i regeringen. Och varför angriper hon just Svoboda som till skillnad från en del andra partier försvarar det ukrainska folket?

Julia Kronlid är naturligtvis lika okunnig och förvirrade som de flesta andra sverigedemokratiska riksdagsmännen och kandidaterna till EU-valet och riksdagsvalet är. Förmodligen har hon inte ens läst partiets program och även om hon hade gjort det så finns det inget skäl i världen att tvinga andra att ”ta avstånd” från Svoboda. Det är upp till det ukrainska folket att bedöma vilka partier de vill gilla eller rösta på. Att ständigt ”ta avstånd” från andra politiska partier är ett förvirringstillstånd som etablerat sig i SD för att tvinga människor att tycka som SD-ledningen gör. Och tycker man inte exakt som SD-ledningen ska man ut.

I själva verket har flera internationella bedömare skrivit under på att Svoboda inte är extremt på något sätt. Svoboda vill ansluta Ukraina till Nato och har flera inslag i sitt program som snarare ligger närmare ”kulturnationalism” (ett befängt begrepp som SD anammat) och liberalism. Oavsett vad Svoboda har på sitt program så är deras politik ett uttryck för förhållanden i Ukraina, inte i Sverige. Så Julia Kronlid och SD borde sluta med sina angrepp på Svoboda och sluta med sina försök att få ministrar och regeringar att ”ta avstånd” från ett parti i ett land i östra Europa med 42 miljoner invånare. Man önskar att Svoboda kunde be Julia Kronlid och SD att dra åt helvete med sina ständiga avståndstaganden från nationalister.

Om det är något vi borde ta avstånd från så är det SD och den liberala politik som de bedriver idag. Debattören Paul Gottfried menar i en intervju med RT (Russia Today) att flera konservativa, nationalistiska och högerorienterade partier har anammat en mer kulturmarxistiskt orienterad retorik för att nå väljare som är fostrade av en politiskt korrekt härskarklass och av propaganda från Hollywood. Istället för att tala om för väljarna vad som behövs, anpassar man sig till en väljarkår som är kulturmarxistiskt orienterad.

SD är ett praktexempel på hur ett före detta etniskt medvetet nationalistparti har svängt till att bli ett parti som försvarar ett mångetniskt Sverige och bedriver klappjakt på nationalister.

Julia Kronlids attack på Svoboda är bara ett av många exempel på den politiska fördumningen i samhället och på hur ett parti kan övergå från att försvara sitt folk till att angripa andra som försvarar sina respektive folk.

Allt om SD:s förfall här.

Mattias Karlsson (SD) snackar skit som vanligt

Mattias Karlsson är en av personerna bakom den snabba liberalisering av SD som sattes igång 2007 och fortfarande pågår. Han tillhör dem som mer eller mindre grundlöst kastat ur sig anklagelser om ”fascism” mot individer och alternativa medier. Han ligger bakom en kampanj mot Fria Tider som han försöker framställa som ”fascistisk” bara för att FT har låtit uteslutna Sverigedemokrater få komma till tals.

mattias-karlsson-sd1

Nu har en alternativ riksdagslista presenterats av hittills okända människor som har reagerat på att viktiga personer som Thoralf Alfsson och Gustav Kasselstrand saknades på den lista som presenterades av valberedningen för ett par veckor sedan.

Valberedningens förslag ser ut att vara en produkt av Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson mer än av en självständig valberedning. Det luktar nepotism, svågerpolitik och korruption om riksdagslistan. Valberedningen har placerat tre av sina ledamöter på riksdagslistan så högt att de nästan säkert kommer in i riksdagen. Linus Bylund sitter i valberedningen och är Jimmie Åkessons stabschef. Han är sällsynt inkompetent och borde på sin höjd få vara medlem i partiet. Att han har fått sin position beror uteslutande på att han i alla lägen backar upp sin partiledare. En rad andra mycket inkompetenta och direkt obegåvade personer finns på listan, medan den begåvade Gustav Kasselstrand inte fick vara med.

När den alternativa listan presenterades häromdagen gjordes några smärre ändringar. Den populäre Thoralf Alfsson och den av många, även utanför partiet, uppskattade Gustav Kasselstrand sattes upp på listan (dock alldeles för långt ned på plats 41).

Listan anses av många vara en marginell förbättring, men förbättringarna är inte på långa vägar så stora att det skulle motivera beskvikna tidigare SD-väljare att rösta på SD i valet i år. Av många blogginlägg på olika håll framgår att beskvikelsen på SD är mycket stor, främst för att man lanserar kandidater på grund av deras lojalitet till SD-ledningen, inte på grund av deras kompetens. Nepotism styr valet av kandidater.

När listan nu blivit känd så kommer ett första uttalande från SD. Inte från den korrupta valberedning som placerat tre av sina egna medlemmar högt upp på riksdagslistan utan från Mattias Karlsson som varit med om att styra upp den första riksdagslistan där varken Alfsson eller Kasselstrand fick vara med.

I en kommentar på SD-kuriren skriver Mattias Karlsson:

Det finns många mindre genomtänkta saker att anmärka på i det alternativa förslag till riksdagslista som nu valsar runt i olika forum. Allvarligast ur strategisk synpunkt tycker jag nog dock det är att man kraftigt vill minska antalet kompetenta kvinnliga kandidater på valbar plats. Detta i ett läge när partiet har konstaterat att ett ökat stöd bland just kvinnliga väljare är en absolut nödvändighet för att ta nästa stora kliv i partiets utveckling och få ett riktigt bra valresultat. Att man tänkt i termer av enskilda individer snarare än i termer av ett fungerande lag och att man ägnat väldigt lite tanke åt det praktiska arbetet i riksdagen med utskottsfördelning, etc, är också uppenbart. Tyvärr anar jag genomgående en total frånvaro av djupare analys och helhetstänkande och både hoppas och tror att valberedningens betydligt mer genomarbetade förslag kommer att vinna gehör bland våra kloka ombud.

I övrigt tycker jag att det är glädjande att det till slut inkom en hel del intressanta motioner på valplattformen. Ser fram emot givande och sakliga debatter både om den politiska inriktningen och om riksdagslistan. Glöm inte att oavsett hur oeniga vi än må vara kring enskilda sakfrågor eller enskilda placeringar på riksdagslistan just nu, så har vi så oerhört mycket mer som förenar än som skiljer oss åt och att vi efter valkonferensen har ett land att rädda och en valrörelse att vinna tillsammans.

Mattias Karlsson presenterar bara massa floskler. Genom sitt uttalande gör han från ledargarnityret en markering mot människor som vill ha Alfsson och Kasselstrand på listan. När han skriver ”Allvarligast ur strategisk synpunkt tycker jag nog dock det är att man kraftigt vill minska antalet kompetenta kvinnliga kandidater på valbar plats” bevisar att just det som många brukar hävda. SD vill gå sina kritikers (inom pk-media) ärenden genom att maximera antalet kvinnor på listan även om det finns män som är mer kompetenta. Möjligen är just de kvinnor som SD-toppen lanserar mer lojala till partitoppens nycker, liberalism och nepotism än vad de kompetenta män som inte fick vara med på listan är.

Karlsson skriver:

”Tyvärr anar jag genomgående en total frånvaro av djupare analys och helhetstänkande och både hoppas och tror att valberedningens betydligt mer genomarbetade förslag kommer att vinna gehör bland våra kloka ombud. ”

Det är en helt sanslös formulering som även det bevisar hur partitoppen vill styra allt och alla i och kring partiet i en viss absolut rikting som inte får ifrågasättas (utan risk för uteslutning). Faktum är att de som kritiserar riksdagslistan gör betydligt bättre analyser är vad Karlsson är kapabel till. Karlsson gör inga analyser alls, han bara svamlar och kommer med floskler. Hur kan exempelvis den ultraliberala Pula Bieler vara en ”bättre” politiker än den skicklige och kunnige Gustav Kasselstrand. På vilket sätt är Linus Bylund eller Sara-Lena Bjälkö bättre än Thoralf Alfsson? Det behövs bara en lindrigt fungerande hjärna för att komma fram till att Mattias Karlsson, Jimmie Åkesson och valberedningen har dåligt omdöme. Fast egentligen är det kanske inte ens det utan bara ett utslag av den korrupta partitoppen, som skapat riksdagslistans innehåll.

Mattias Karlsson försöker också göra gällande att man inte är ”klok” om man tror på den alternativa listan där Alfsson och Kasselstrand finns med. I själva verket är det klokskap som gjort att så många reagerat på fulspelet i partitoppen kring riksdagslistan. På den till SD närstående bloggen Avpixlat har moderatorn Mittlandet återigen haft fullt upp med att rensa bort kommentarer och blockera folk som kritiserar riksdagslistan och vill se bättre alternativ. Kritiserar man Paula Bieler så blir med största sannolikhet blockerad på Avpixlat. Försvarar man Gustav Kasselstrand och Thoralf Alfsson så kan man också bli blockerad. Vi vet att väldigt många har blivit det.

Så varför ska du rösta på SD? Om du tänker efter riktigt noga så blir en röst på SD bara en röst på människor som gillar att sitta vid maktens köttgrytor istället för att ens försöka rädda Sverige. Medan de skor sig på höga löner och liberaliserar bort hela det Sverigevänliga budskapet och stöter ut goda Sverigevänner ur SD av maktegoistiska skäl så bryts Sverige sönder.

Det är bättre att lägga sin röst på något bättre alternativ, som Svenskarnas Parti eller Vetenskapliga partiet.

svenskarnas-parti

Allt om SD:s förfall här.

Sverigedemokraternas valkonferens och den alternativa listan

I helgen som kommer äger Sverigedemokraternas valkonferens rum. Det är då man ska fastställa vilka som slutgiltigt ska stå på riksdagslistan och vilka som ska ha en chans att bli riksdagsmän. När det första förslaget kom för ett par veckor sedan väckte innehållet i listan stor kritik främst för att den nuvarande riksdagsmannen Thoralf Alfsson saknades och för att Gustav Kasselstrand från SDU inte fanns med – inte ens långt ned på listan.

Listan innehöll däremot tre ledamöter i valberedningen (Linus Bylund, Josef Fransson, Per Ramhorn), vilket är direkt oanständigt, tre personer som förespråkar att homosexuella par ska kunna få adoptera barn (Hanna Wigh, Paula Bieler, Sven-Olof Sällström), Jimmie Åkessons svärmor (Margareta Larsson), Åkessons stabschef (Linus Bylund) och Åkesson underrättelsechef (Markus Wiechel) som håller koll på vilka i partiet som kritiserar Åkesson. Därtill finns Jimmy Ståhl och Martin Kinnunen med, bägge tyckte att det var bra av Expressen att hänga ut människor som skrev ”rasistiska” kommentarer på Avpixlat och andra sajter. Flera andra tveksamma namn finns också med. Ultraliberalen Paula Bieler finns på sjätte plats och är garanterad en riksdagsplats.

När det alternativa riksdagslistan nu lanseras så innehåller inte den några dramatiska förändringar. Ingen av de mest liberala har strukits eller flyttats ned förutom Hanna Wigh som inte finns med. Thoralf Alfsson har i praktiken tagit hennes plats och finns på plats 14, Gustav Kasselstrand på plats 41 och Thord Brynielsson på plats 53.

Förändringarna i den alternativa listan är alltså mycket små och det är förvånande att inte Kasselstrand gavs en plats före Paula Bieler.

Listan är alltså fortfarande en lista över liberaler och även om den skulle antas, vilket är tveksamt, så blir förbättringarna inte så stora som de borde bli för att få tillbaka förtroendet från de som reagerade negativt på den första listans innehåll.

Vad som i stället kan hända är att partiledningen stigmatiserar den eller de som presenterat den alternativa listan och på sikt fryser ut dem ur partiet. Att någon presenterar en alternativ lista och sätter upp Alfsson och Kasselstrand är tillräckligt för att skapa irritation i partitoppen. Det var synd att den alternativa listan inte tog bort Linus Bylund helt och hållet. Han är en stor skam för partiet. En röst på SD i höst blir oavsett vilken lista som antas en röst på en rad liberaler och olustiga figurer som Bylund och andra som omhuldas av partiledningen.

Det är bättre att lägga sin röst på något bättre alternativ, som Svenskarnas Parti eller Vetenskapliga partiet.

Källa: Fria Tider

Allt om SD:s förfall här.

Medias sällsynt fräcka lögner om ”nazistöverfallet” i Malmö

Efter att nationalister från Svenskarnas parti blev överfallna i Malmö i helgen så har svenska medier visat en fräckhet som är större än någonsin. Utan att ha minsta torrt på fötterna gick man ut och påstod att det var personer som demonstrerat på kvinnodagen som brutalt överfallits och knivskurits av nazister. Sanningen är dock att det var nationalisterna som blev överfallna av ett gäng kända huliganer på vänsterkanten. När nationalisterna sedan försvarade sig – uppenbarligen ganska effektivt – trots numerärt underläge så försöker media förvrida sanningen för att skydda sina vänsterextrema gunstlingar.

SvP:s partiledare har nu skrivit en krönika på Realisten som vi återger i sin helhet därför att den är så viktig.

svp

”Under hela dagen har det i stort sett varit fokus på vad man kallar ”nazistattacken i Malmö”. Allt från statsministern till övriga partiledare, tidningskrönikörer och mediepersonligheter har gjort vad man kunnat för att vinna politiska poäng på den tragiska händelse som utspelade sig natten till söndagen i Malmö.

Justitieutskottets ordförande fabricerar att det minsann kan finnas en svensk ”Breivik” bland nationalister, Stefan Lövfen bjuder in till blocköverskridande samtal om ”hotet mot demokratin”, Twittereliten klagar över att SVT varit för ”objektiva” i sin nyhetsrapportering – och så här fortsätter det. Spaltmeter efter spaltmeter. Ett desperat etablissemang som befinner sig i upplösningstillstånd.

Samtidigt kommer det fakta till nationalisternas fördel. Bland annat så har Kvällsposten fått tag på ett vittne som bor i området och som bekräftar det händelseförlopp som Svenskarnas parti offentliggjorde under gårdagskvällen:

Jag trodde först att det var några fulla människor, det är ju inte ovanligt. Men sedan hörde jag människor skrika ”nassesvin” och glas krossas. Jag tittade ut genom fönstret och såg en grupp på kanske 12-20 människor jaga en grupp nazister nedför gatan.”

Detta har dock till stor del ignorerats från övrig massmedia och istället för att ägna sig åt journalistisk verksamhet så fortsätter man med propagandan, någon sanning är man helt enkelt inte intresserad av. Istället försöker man nu, tillsammans med extremvänstern, piska upp en hatstämning mot nationalister. Man talar om förbud, om hotet mot demokratin, om att säkerhetspolisen måste ta i med hårdhandskarna mot det ”nazistiska våldet”. Varje kraftord man kan hitta i sitt ordförråd använder man flitigt.

Det spelar dock ingen roll. För förtroendet hos såväl politiker och i synnerhet massmedia är i botten. För vem litar egentligen på etablissemanget med deras täta kopplingar till extremvänstern, med deras uttalade anti-nationalistiska agendor, med deras historia av fabricera nyheter (som exemplet med Aftonbladet som låtit arrangera fotografier där påstådda ”nazister” poserade med vapen utanför hemmen hos Alexandra Pascalidou och polisens dåvarande informationschef Claes Cassel)? Skälen till tvivel är många.

Samtidigt som etablissemanget drar sig i det lilla hår de har kvar så fortsätter vi nationalister att vinna mark. Förtroendet för vår rörelse och riktigheten i våra ambitioner har aldrig varit högre. Nya människor söker sig dagligen till vårt parti, trötta på det förljugna etablissemanget. Somliga går in helhjärtat och engagerar sig, andra nöjer sig med att ge ekonomiskt stöd eller förmedla uppmuntrande ord.

När vi nu gått in i valrörelsen så undrar jag om detta bara är en försmak på vad som komma skall. Jag tror att det kommer att bli en smutsig valrörelse och att mycket energi kommer att ägnas åt att svartmåla den nationalistiska oppositionen. Men jag ser trots allt mycket positivt på framtiden, för jag vet att vi har en stabil och livskraftig organisation och de framgångar vi kämpar oss till leder oss till nya framgångar, att och att det kommer att krävas betydligt mer än ett desperat etablissemang för att stoppa den nationalistiska oppositionen.

När rötterna är djupa finns det ingen anledning att frukta vinden – okänd”

Stefan Jacobsson

Andra artiklar i ämnet:
25 vänsterextremister överföll nationalister
Vem är Showan Shattak?

Relaterat:
Artikel i Sydsvenskan om SvP.

 

Julia Caesar: Barbie och Ken hos terapeuten

Så sitter hon där i terapifåtöljen. Meningen är att det ska bli ett “personligt samtal” mellan henne och läkaren och psykoterapeuten Poul Perris, ett i en serie tv-sända samtal under rubriken “Nyfiken på partiledaren”. Hon hoppas att de inövade flosklerna och stålblanka försvaren ska stå henne bi. Det brukar de göra. Det ständiga leendet sitter som fastklistrat.

Stylisten har gjort sitt jobb med den yttre framtoningen. Centerledaren och näringsministern Annie Lööfskorta kjol visar exakt så mycket av lår och ben som är fördelaktigt. Boutiquejackan, de exklusiva små pumpsen och det dyrbara armbandsuret är mycket medvetet valda som signaler till storstädernas citybefolkning, i synnerhet de som sitter av sin tid på barerna runt Stureplan.

Med opinionsundersökningarnas katastrofsiffror som eld i baken är Annie Lööf piskad att försöka vinna nya väljargrupper. Centerpartiets gamla kärnväljare, bönderna som plöjer sin mylla, är hopplöst akterseglade. Genom en nyliberal metamorfos har det gamla Bondeförbundet omformat sin identitet så att den ska passa partiets sista hopp före den slutgiltiga sotdöden; de välbärgade innerstadsborna.

Bönderna har övergetts av sitt parti

Jag försöker föreställa mig hur det känns för en jordbrukare någonstans på den svenska landsbygden att se en lyxpaketerad partiledare sitta i en tv-fåtölj och spotta ur sig floskler. Var kan han känna igen sig? Vad har hans arbetshänder gemensamt med Annie Lööfs oupphörligt viftande liljevita välmanikurerade händer med svartlackerade Draculanaglar? Var har han eller hon en möjlighet till identifikation?

Bonden ser det han eller hon ser: de har övergetts av det parti som de betraktade som sitt. Och de har själva vänt ryggen till ett parti som inte vill dem väl. Snart är den sista bonden bortrationaliserad, som en fossil rest av ett svunnet Sverige. Att självförsörjningsgraden har minskat i takt med att jordbruken har lagts ned så att den i dag är lägre än på 1930-talet och bland de lägsta i världen, och att vi bara producerar hälften av den mat som behövs för landets befolkning verkar inte bekymra någon.

Han slinter som en smörklick på teflon

1-Poul Perris
Läkaren och psykoterapeuten Poul Perris gör ett enastående jobb. Upplägget, att intervjua partiledare på ett personligt sätt, verkar i förstone fjantigt. Men idén ska visa sig vara genial. Med vänligt intresserade frågor lyckas Poul Perris avslöja betydligt mer än vilken skjutjärnsintervju som helst och förmodligen mer än intervjuobjekten tänkt sig. Uppgiften är kamikazeartad, den skulle kunna knäcka vilken terapeut som helst: att försöka nå människan bakom den slipade politikerfasaden och förstå vad som har format honom eller henne.

Poul Perris är rimligtvis medveten om att politiker är en grupp som bygger upp mer manifesta psykologiska försvarsmekanismer än de flesta andra. Han gör sig själv neutral, som en terapeut ska göra, han försöker slå spångar av förtroende mellan sig och människan i fåtöljen mittemot. Han är lyhörd, lyssnande och fullständigt närvarande. Med personliga frågor vill han nå bakom politikerns yta och självbild:

“Hur kändes det för dig?”, “Hur var det för den lilla pojken/flickan?”, “Vad var det som formade dig?”.

Med Annie Lööf går han bet. Han slinter som en smörklick på teflon. Och det beror inte på Poul Perris.

Som en Barbiedocka av plast

Intervjun med Annie Lööf är det sorgligaste exempel jag har sett hittills på hur politiker deformeras – eller om det är så att psykiskt redan deformerade människor är överrepresenterade bland dem som söker sig till politiken. Det är den totala plastupplevelsen. Hon är fullkomligt oautentisk. Inte ett spontant ord, inte en stavelse av okalkylerad äkthet kommer över hennes läppar. Som en Barbiedocka sitter hon i terapifåtöljen och strör inövade floskler omkring sig i en aldrig sinande ström.

Hon läser på om verkligheten

Det är skrämmande. Hon är 30 år och redan politiskt skadad. Hon bottnar inte i sig själv och lämnar inte minsta öppning in till den människa som eventuellt döljer sig bakom stylist-outfiten. Hallå, är det någon hemma? Det får vi aldrig veta. Varenda fråga som skulle kunna kasta ljus över vem Annie Lööf är manövrerar hon undan med intetsägande generaliseringar:

“Jag tror att det är en ganska viktig dimension att de man ser på tv som debatterar eller som skriver under debattartiklar också gör helt vanliga saker, som att handla, träna, vara ute i skogen och städa.”

“Jag tror att det är viktigt att se att politiken handlar om människor.”

“Jag tror att alla människor mår bra av att ha en tävlingsinstinkt.”

“Jag försöker vara påläst i hur ser verkligheten ut? Det är viktigt.”

Annie Lööf lär sig alltså hur verkligheten ser ut genom att läsa på, inte genom att leva i den. Det säger en del.

I farfars traktor förstod hon kretsloppet

I terapifåtöljen blir det klart att Annie Lööf är en avvärjare. Hon praktiserar en inlärd avvärjningsstrategi. Hon har för länge sedan tänkt ut hur hon vill framstå, och nu tänker hon använda Poul Perris’ fåtölj som plattform för att saluföra sin föreställning om sig själv. Hon tecknar bilden av ett Bullerbybarn som växte upp i “en trygg och pittoresk by nära naturen med hela släkten omkring mig, syskon, kusiner och sysslingar. Det var farfar som skottade vägen in till stan, annars blir den inte skottad.”

Nu tror jag inte att farfar skottade vägen ända in till Värnamo. Mer troligt är att han plogade den. Annie Lööf säger att hon har vuxit upp i en miljö där familjen har varit väldigt nära. Och i den miljön vågar man testa och utmana sig själv och ta för sig. När hon fick åka traktor med farfar förstod hon kretsloppet på något sätt och insåg att mjölken i latten kommer från kossor.
“Det är också viktigt att komma ihåg att man inte kan testa sina gränser om man inte känner sig trygg i sig själv.”

Referenser till Astrid Lindgrens sagovärld

Det är fascinerande att se Annie Lööf bygga upp myten om sig själv, med ytterst medvetna inplanterade referenser till Astrid Lindgrens agrara sagovärld i ett svunnet Småland. Vi får veta att hon älskade att göra bus. Hennes mamma förde “en hyssbok om den envisa tjejen Annie, hon med det röda håret som var lite pillemarisk och gillade att hitta på hyss både med sin kusin och sina systrar”. Där satt blinkningen till Emil i Lönneberga. Och det röda håret – är det inte självaste Pippi Långstrump som går igen? Hon “som var ganska kreativ och påhittig och byggde lite tuffa kojor högt uppe i träden där man kanske inte skulle göra det”.

Hur kan man då bli så onaturlig?

Annie Lööf säger att hon var en tjej som var väldigt glad och lycklig, som älskade livet på landet. En bestämd tjej med lugg, envis. Men hon hade också ett väldigt stort hjärta. Snäll men ändå lite busig. Hon har nog alltid varit nyfiken av sig och kreativ och ganska bestämd.

“Rättvisepatoset och att se andra människor har varit väldigt viktigt för mig.”

När hon beskriver sig själv blir det tydligt att hon är påtagligt förälskad i sin egen självbild. Den verkliga Annie Lööf och hennes bild av sig själv flyter ihop. Vad är sanning och vad är tillrättalagt och idealiserat? Vet hon det ens själv? Hon återkommer till att hon har vuxit upp mitt i naturen. Hur kan man då bli så onaturlig?

Vi utvecklas genom motgångar och kriser

För oss alla gäller att vi växer och utvecklas som människor genom separationer, motgångar och kriser. Att kastas ned i existensens djupaste bottenschakt hjälper oss att filtrera viktigt från oviktigt, äkta från oäkta, djup från yta – att bli sannare människor. Oavsett vad vi ägnar våra liv åt måste vi kunna bottna i de där djupen och försöka vända de katastrofer vi drabbas av till utveckling och mognad.

“Vad kan det finnas för motgångar som du har med dig som har kunnat påverka dig till att bli den du är i dag?” frågar Poul Perris.
Jo, hon har förlorat sina svärföräldrar i cancer. Det var en sorg som hon “har fått se på väldigt nära håll”. Men det var ju inte i första hand hennes förlust, utan hennes mans.

“Framför allt påverkar det ju min man och hans familj på ett väldigt nära sätt. Där ska jag ju som fru stödja och finnas till hands i sådana situationer.”

Svåraste motgången: att ha rött hår

Annie Lööf säger att när det händer sådana här saker inser man att det som är viktigt här i livet är att familjen är frisk. Att man vårdar de kontaktnät som man har med sina nära och kära. Och man blir väldigt väldigt beroende av att hitta tiden mitt i partiledartillvaron för att bara vara Annie, bara vara med familjen, för det är det som skapar trygghet och stadga, säger hon.

Poul Perris ser allt tröttare ut i floskelregnet. Det finns gränser även för hur mycket artificiell attityd en psykoterapeut orkar med. Men än ger han inte upp. Han frågar om det fanns några motgångar när Annie Lööf växte upp? Jo, hennes svåraste motgång var att ha rött hår. Men hon hade ju så mycket kärlek hemma.

“Hur kändes det att sitta där i bussen och få höra det där?”

Insisterar Poul Perris. Det har Annie Lööf “inte djupanalyserat, för hon gick vidare. Hon spelade fotboll och hade sin trygghet hemma och väldigt många vänner. Det där är väldigt marginaliserat.”

Idéprogram för en ohållbar framtid

Strax före jul 2012 slog ett utkast till idéprogram för centerpartiet, “En hållbar framtid”, ner som en bomb i Sverige.  Idéprogrammet hade snickrats ihop av en arbetsgrupp inom centerpartiet under ledning av Per Ankersjö. Här stod den gränslösa nyliberalismen – all rätt till allt åt alla – i full blom: fri invandring, månggifte, plattare skatt, slopad skolplikt och arvsrätt. Det blev ett ramaskri, inte bara inom centern utan i hela landet. I januari 2013 tvingades Annie Lööf avbryta sin semester i Thailand och åka hem och ta itu med turbulensen och de ohållbara idéerna om en hållbar framtid:

“Jag är en person som tycker det är viktigt att lyssna på våra medlemmar.”
“Att kompromissa är nyttigt. Jag kompromissar varje dag.”

Fri invandring bytte bara namn

I det slutliga idéprogrammet bytte fri invandring bara namn till att den fria rörligheten bör utvidgas till att gälla hela världen. Annie Lööf ser ju gärna att Sverige invaderas av 31 miljoner “nybyggare”.

“Nej, det är ingen skillnad” medgav Annie Lööf då. “Vi har velat markera att det handlar just om rörlighet och ett ömsesidigt åtagande i världen.”

Ömsesidigt åtagande? Hon ser ansträngd ut när Poul Perris frågar om idéprogrammet. Patentleendet slocknar. Idéprogrammet avslöjade ett hisnande avstånd mellan politisk elit och vanligt folk. De lever helt enkelt inte i samma verklighet. Det var efter månggiftet och den fria invandringen som centerpartiets opinionssiffror rasade mot historiska bottennivåer på 3,2 procent. Där ligger de kvar, under fyraprocentsspärren, vilket innebär att centerpartiet sannolikt kastas ut ur riksdagen efter årets val. “Håll i och håll ut!”. Det är Annie Lööfs käcka uppmaning till sina partikamrater.

Korvgrillning hjälpte inte heller

På den politiska bottennivån är inga knep för simpla för att försöka krama fram positiv publicitet. I februari förra året grillade partiledarna i den borgerliga alliansen korv på Annie Lööfs föräldragård i Maramö. Ett 50-tal journalister kände sig kallade att bevaka jippot och stod och stampade otåligt i snön i en av de pinsammaste politiska tilldragelserna på länge.

“En uppvisning i tomhet”skrev Expressen.

“Risken är stor att det enda bestående minnet blir just själva korven” skrev Dagens Nyheter.

Korven fick inte opinionssiffrorna att stiga. Poul Perris undviker taktfullt att fråga vad Annie Lööf har för planer för sitt liv sedan hon har förlorat sin ministerpost och åkt ut ur riksdagen efter valet i september. Han ber henne inte heller förklara partiets usla opinionssiffror. Antagligen vet han att han skulle få en bombmatta av floskler till svar. Men han frågar vad hon ser som sitt största misslyckande. Det tänker hon inte på, säger hon. Hon har fullt upp med att nå sina mål.

“Det är en fråga som är viktig att reflektera över den dagen man slutar.”

Ett Bullerbybarn med artificiell självbild

När jag ser intervjun med Annie Lööf ser jag ett Bullerbybarn som inte har blivit vuxet. Hon har fastnat i en återvändsgränd där hon försöker överbrygga bristen på autenticitet och mognad med klyschor och en artificiell självbild. Det blir tydligt att en trygg, skyddad och alltför curlad barndom inte per automatik är något positivt utan tvärtom kan utgöra ett handikapp om man har till uppgift att förstå andra människors tankar och behov. Rött hår som största motgång medför inga direkta jättekliv framåt i en personlig utveckling.

Annie Lööf blev vald till partiledare vid en partistämma i Åre i september 2011. Det var plötsligt bråttom att hitta en efterträdare sedan Maud Olofsson  bara ett par månader tidigare meddelat att hon hade för avsikt att ställa sin plats till förfogande. Annie Lööf är kvinna, och ung. Det var de kvalifikationer som prioriterades. En Barbie i tiden, en perfekt skyltdocka för Stureplanscentern.

“Jag är väldigt stolt över att jag har ett parti som vågar utmana etablissemanget och gubbväldet på det sättet och välja en ung och för tredje gången en kvinna. Det är unikt i svensk politik, och det är jag väldigt stolt över.”

1-collage_ribbenvik

Mannen bakom PUT till alla syrier

Hur Mikael Ribbenvik, 46, hamnade i terapistolen är oklart. Han är inte politiker, han är tjänsteman, rättschef och ställföreträdande generaldirektör på migrationsverket. Det var Ribbenvik som den tredje september förra året fattade beslutet att Sverige som enda land i världen ska bevilja PUT, permanent uppehållstillstånd, till alla syrier som kommer hit.

Sverige är fantastiskt. Här kan en ensam, icke folkvald tjänsteman på ett statligt verk över svenska folkets huvuden bevilja automatiskt PUT och rätt till livstids försörjning till miljoner invånare i andra länder bara de lyckas ta sig till Sverige. Det får kosta hur mycket som helst. Mikael Ribbenvik har inget ekonomiskt ansvar för sina beslut. Tack vare honom är Syriens 22 miljoner invånare och Eritreas 5,5 miljoner garanterade inträdesbiljett till Lyckans land, liksom tidigare asylsökande från Somalia och Irak. I år väntas nytt rekord på upp till 70 000 asylsökande, men de kan bli många fler.

Vad har tagit åt Margit Silberstein?

Det finns goda skäl att ställa skarpa frågor till en oavsättlig tjänsteman som energiskt medverkar till att avskaffa Sverige. Själv bor han i den lilla skånska idyllen Viken, ungefär så långt från mångkultur man kan komma. Nu sitter han mittemot journalisten Margit Silberstein i SVT Forum under den gravt missvisande rubriken “Rakt på”. För några skarpa frågor blir det inte. Intervjun sker i den typiska kvalmiga och förödande atmosfären av konfliktfritt samförstånd mellan journalister och makthavare.

Mikael Ribbenvik får generöst utrymme att med Margit Silbersteins benägna bistånd lägga ut så tjocka dimridåer som möjligt över svensk asylpolitik. Vad har tagit åt Margit Silberstein? Hon är en rutinerad journalist, 64 år, med lång erfarenhet som politisk reporter och kommentator i public service och stora dagstidningar. Nästa år går hon i pension. Av outgrundliga skäl har hon fått för sig att hon ska terapeuta Mikael Ribbenvik.

Läs resten och hela artikeln på Snapnhanen.dk

%d bloggare gillar detta: