Julia Caesar: Barbie och Ken hos terapeuten

Så sitter hon där i terapifåtöljen. Meningen är att det ska bli ett “personligt samtal” mellan henne och läkaren och psykoterapeuten Poul Perris, ett i en serie tv-sända samtal under rubriken “Nyfiken på partiledaren”. Hon hoppas att de inövade flosklerna och stålblanka försvaren ska stå henne bi. Det brukar de göra. Det ständiga leendet sitter som fastklistrat.

Stylisten har gjort sitt jobb med den yttre framtoningen. Centerledaren och näringsministern Annie Lööfskorta kjol visar exakt så mycket av lår och ben som är fördelaktigt. Boutiquejackan, de exklusiva små pumpsen och det dyrbara armbandsuret är mycket medvetet valda som signaler till storstädernas citybefolkning, i synnerhet de som sitter av sin tid på barerna runt Stureplan.

Med opinionsundersökningarnas katastrofsiffror som eld i baken är Annie Lööf piskad att försöka vinna nya väljargrupper. Centerpartiets gamla kärnväljare, bönderna som plöjer sin mylla, är hopplöst akterseglade. Genom en nyliberal metamorfos har det gamla Bondeförbundet omformat sin identitet så att den ska passa partiets sista hopp före den slutgiltiga sotdöden; de välbärgade innerstadsborna.

Bönderna har övergetts av sitt parti

Jag försöker föreställa mig hur det känns för en jordbrukare någonstans på den svenska landsbygden att se en lyxpaketerad partiledare sitta i en tv-fåtölj och spotta ur sig floskler. Var kan han känna igen sig? Vad har hans arbetshänder gemensamt med Annie Lööfs oupphörligt viftande liljevita välmanikurerade händer med svartlackerade Draculanaglar? Var har han eller hon en möjlighet till identifikation?

Bonden ser det han eller hon ser: de har övergetts av det parti som de betraktade som sitt. Och de har själva vänt ryggen till ett parti som inte vill dem väl. Snart är den sista bonden bortrationaliserad, som en fossil rest av ett svunnet Sverige. Att självförsörjningsgraden har minskat i takt med att jordbruken har lagts ned så att den i dag är lägre än på 1930-talet och bland de lägsta i världen, och att vi bara producerar hälften av den mat som behövs för landets befolkning verkar inte bekymra någon.

Han slinter som en smörklick på teflon

1-Poul Perris
Läkaren och psykoterapeuten Poul Perris gör ett enastående jobb. Upplägget, att intervjua partiledare på ett personligt sätt, verkar i förstone fjantigt. Men idén ska visa sig vara genial. Med vänligt intresserade frågor lyckas Poul Perris avslöja betydligt mer än vilken skjutjärnsintervju som helst och förmodligen mer än intervjuobjekten tänkt sig. Uppgiften är kamikazeartad, den skulle kunna knäcka vilken terapeut som helst: att försöka nå människan bakom den slipade politikerfasaden och förstå vad som har format honom eller henne.

Poul Perris är rimligtvis medveten om att politiker är en grupp som bygger upp mer manifesta psykologiska försvarsmekanismer än de flesta andra. Han gör sig själv neutral, som en terapeut ska göra, han försöker slå spångar av förtroende mellan sig och människan i fåtöljen mittemot. Han är lyhörd, lyssnande och fullständigt närvarande. Med personliga frågor vill han nå bakom politikerns yta och självbild:

“Hur kändes det för dig?”, “Hur var det för den lilla pojken/flickan?”, “Vad var det som formade dig?”.

Med Annie Lööf går han bet. Han slinter som en smörklick på teflon. Och det beror inte på Poul Perris.

Som en Barbiedocka av plast

Intervjun med Annie Lööf är det sorgligaste exempel jag har sett hittills på hur politiker deformeras – eller om det är så att psykiskt redan deformerade människor är överrepresenterade bland dem som söker sig till politiken. Det är den totala plastupplevelsen. Hon är fullkomligt oautentisk. Inte ett spontant ord, inte en stavelse av okalkylerad äkthet kommer över hennes läppar. Som en Barbiedocka sitter hon i terapifåtöljen och strör inövade floskler omkring sig i en aldrig sinande ström.

Hon läser på om verkligheten

Det är skrämmande. Hon är 30 år och redan politiskt skadad. Hon bottnar inte i sig själv och lämnar inte minsta öppning in till den människa som eventuellt döljer sig bakom stylist-outfiten. Hallå, är det någon hemma? Det får vi aldrig veta. Varenda fråga som skulle kunna kasta ljus över vem Annie Lööf är manövrerar hon undan med intetsägande generaliseringar:

“Jag tror att det är en ganska viktig dimension att de man ser på tv som debatterar eller som skriver under debattartiklar också gör helt vanliga saker, som att handla, träna, vara ute i skogen och städa.”

“Jag tror att det är viktigt att se att politiken handlar om människor.”

“Jag tror att alla människor mår bra av att ha en tävlingsinstinkt.”

“Jag försöker vara påläst i hur ser verkligheten ut? Det är viktigt.”

Annie Lööf lär sig alltså hur verkligheten ser ut genom att läsa på, inte genom att leva i den. Det säger en del.

I farfars traktor förstod hon kretsloppet

I terapifåtöljen blir det klart att Annie Lööf är en avvärjare. Hon praktiserar en inlärd avvärjningsstrategi. Hon har för länge sedan tänkt ut hur hon vill framstå, och nu tänker hon använda Poul Perris’ fåtölj som plattform för att saluföra sin föreställning om sig själv. Hon tecknar bilden av ett Bullerbybarn som växte upp i “en trygg och pittoresk by nära naturen med hela släkten omkring mig, syskon, kusiner och sysslingar. Det var farfar som skottade vägen in till stan, annars blir den inte skottad.”

Nu tror jag inte att farfar skottade vägen ända in till Värnamo. Mer troligt är att han plogade den. Annie Lööf säger att hon har vuxit upp i en miljö där familjen har varit väldigt nära. Och i den miljön vågar man testa och utmana sig själv och ta för sig. När hon fick åka traktor med farfar förstod hon kretsloppet på något sätt och insåg att mjölken i latten kommer från kossor.
“Det är också viktigt att komma ihåg att man inte kan testa sina gränser om man inte känner sig trygg i sig själv.”

Referenser till Astrid Lindgrens sagovärld

Det är fascinerande att se Annie Lööf bygga upp myten om sig själv, med ytterst medvetna inplanterade referenser till Astrid Lindgrens agrara sagovärld i ett svunnet Småland. Vi får veta att hon älskade att göra bus. Hennes mamma förde “en hyssbok om den envisa tjejen Annie, hon med det röda håret som var lite pillemarisk och gillade att hitta på hyss både med sin kusin och sina systrar”. Där satt blinkningen till Emil i Lönneberga. Och det röda håret – är det inte självaste Pippi Långstrump som går igen? Hon “som var ganska kreativ och påhittig och byggde lite tuffa kojor högt uppe i träden där man kanske inte skulle göra det”.

Hur kan man då bli så onaturlig?

Annie Lööf säger att hon var en tjej som var väldigt glad och lycklig, som älskade livet på landet. En bestämd tjej med lugg, envis. Men hon hade också ett väldigt stort hjärta. Snäll men ändå lite busig. Hon har nog alltid varit nyfiken av sig och kreativ och ganska bestämd.

“Rättvisepatoset och att se andra människor har varit väldigt viktigt för mig.”

När hon beskriver sig själv blir det tydligt att hon är påtagligt förälskad i sin egen självbild. Den verkliga Annie Lööf och hennes bild av sig själv flyter ihop. Vad är sanning och vad är tillrättalagt och idealiserat? Vet hon det ens själv? Hon återkommer till att hon har vuxit upp mitt i naturen. Hur kan man då bli så onaturlig?

Vi utvecklas genom motgångar och kriser

För oss alla gäller att vi växer och utvecklas som människor genom separationer, motgångar och kriser. Att kastas ned i existensens djupaste bottenschakt hjälper oss att filtrera viktigt från oviktigt, äkta från oäkta, djup från yta – att bli sannare människor. Oavsett vad vi ägnar våra liv åt måste vi kunna bottna i de där djupen och försöka vända de katastrofer vi drabbas av till utveckling och mognad.

“Vad kan det finnas för motgångar som du har med dig som har kunnat påverka dig till att bli den du är i dag?” frågar Poul Perris.
Jo, hon har förlorat sina svärföräldrar i cancer. Det var en sorg som hon “har fått se på väldigt nära håll”. Men det var ju inte i första hand hennes förlust, utan hennes mans.

“Framför allt påverkar det ju min man och hans familj på ett väldigt nära sätt. Där ska jag ju som fru stödja och finnas till hands i sådana situationer.”

Svåraste motgången: att ha rött hår

Annie Lööf säger att när det händer sådana här saker inser man att det som är viktigt här i livet är att familjen är frisk. Att man vårdar de kontaktnät som man har med sina nära och kära. Och man blir väldigt väldigt beroende av att hitta tiden mitt i partiledartillvaron för att bara vara Annie, bara vara med familjen, för det är det som skapar trygghet och stadga, säger hon.

Poul Perris ser allt tröttare ut i floskelregnet. Det finns gränser även för hur mycket artificiell attityd en psykoterapeut orkar med. Men än ger han inte upp. Han frågar om det fanns några motgångar när Annie Lööf växte upp? Jo, hennes svåraste motgång var att ha rött hår. Men hon hade ju så mycket kärlek hemma.

“Hur kändes det att sitta där i bussen och få höra det där?”

Insisterar Poul Perris. Det har Annie Lööf “inte djupanalyserat, för hon gick vidare. Hon spelade fotboll och hade sin trygghet hemma och väldigt många vänner. Det där är väldigt marginaliserat.”

Idéprogram för en ohållbar framtid

Strax före jul 2012 slog ett utkast till idéprogram för centerpartiet, “En hållbar framtid”, ner som en bomb i Sverige.  Idéprogrammet hade snickrats ihop av en arbetsgrupp inom centerpartiet under ledning av Per Ankersjö. Här stod den gränslösa nyliberalismen – all rätt till allt åt alla – i full blom: fri invandring, månggifte, plattare skatt, slopad skolplikt och arvsrätt. Det blev ett ramaskri, inte bara inom centern utan i hela landet. I januari 2013 tvingades Annie Lööf avbryta sin semester i Thailand och åka hem och ta itu med turbulensen och de ohållbara idéerna om en hållbar framtid:

“Jag är en person som tycker det är viktigt att lyssna på våra medlemmar.”
“Att kompromissa är nyttigt. Jag kompromissar varje dag.”

Fri invandring bytte bara namn

I det slutliga idéprogrammet bytte fri invandring bara namn till att den fria rörligheten bör utvidgas till att gälla hela världen. Annie Lööf ser ju gärna att Sverige invaderas av 31 miljoner “nybyggare”.

“Nej, det är ingen skillnad” medgav Annie Lööf då. “Vi har velat markera att det handlar just om rörlighet och ett ömsesidigt åtagande i världen.”

Ömsesidigt åtagande? Hon ser ansträngd ut när Poul Perris frågar om idéprogrammet. Patentleendet slocknar. Idéprogrammet avslöjade ett hisnande avstånd mellan politisk elit och vanligt folk. De lever helt enkelt inte i samma verklighet. Det var efter månggiftet och den fria invandringen som centerpartiets opinionssiffror rasade mot historiska bottennivåer på 3,2 procent. Där ligger de kvar, under fyraprocentsspärren, vilket innebär att centerpartiet sannolikt kastas ut ur riksdagen efter årets val. “Håll i och håll ut!”. Det är Annie Lööfs käcka uppmaning till sina partikamrater.

Korvgrillning hjälpte inte heller

På den politiska bottennivån är inga knep för simpla för att försöka krama fram positiv publicitet. I februari förra året grillade partiledarna i den borgerliga alliansen korv på Annie Lööfs föräldragård i Maramö. Ett 50-tal journalister kände sig kallade att bevaka jippot och stod och stampade otåligt i snön i en av de pinsammaste politiska tilldragelserna på länge.

“En uppvisning i tomhet”skrev Expressen.

“Risken är stor att det enda bestående minnet blir just själva korven” skrev Dagens Nyheter.

Korven fick inte opinionssiffrorna att stiga. Poul Perris undviker taktfullt att fråga vad Annie Lööf har för planer för sitt liv sedan hon har förlorat sin ministerpost och åkt ut ur riksdagen efter valet i september. Han ber henne inte heller förklara partiets usla opinionssiffror. Antagligen vet han att han skulle få en bombmatta av floskler till svar. Men han frågar vad hon ser som sitt största misslyckande. Det tänker hon inte på, säger hon. Hon har fullt upp med att nå sina mål.

“Det är en fråga som är viktig att reflektera över den dagen man slutar.”

Ett Bullerbybarn med artificiell självbild

När jag ser intervjun med Annie Lööf ser jag ett Bullerbybarn som inte har blivit vuxet. Hon har fastnat i en återvändsgränd där hon försöker överbrygga bristen på autenticitet och mognad med klyschor och en artificiell självbild. Det blir tydligt att en trygg, skyddad och alltför curlad barndom inte per automatik är något positivt utan tvärtom kan utgöra ett handikapp om man har till uppgift att förstå andra människors tankar och behov. Rött hår som största motgång medför inga direkta jättekliv framåt i en personlig utveckling.

Annie Lööf blev vald till partiledare vid en partistämma i Åre i september 2011. Det var plötsligt bråttom att hitta en efterträdare sedan Maud Olofsson  bara ett par månader tidigare meddelat att hon hade för avsikt att ställa sin plats till förfogande. Annie Lööf är kvinna, och ung. Det var de kvalifikationer som prioriterades. En Barbie i tiden, en perfekt skyltdocka för Stureplanscentern.

“Jag är väldigt stolt över att jag har ett parti som vågar utmana etablissemanget och gubbväldet på det sättet och välja en ung och för tredje gången en kvinna. Det är unikt i svensk politik, och det är jag väldigt stolt över.”

1-collage_ribbenvik

Mannen bakom PUT till alla syrier

Hur Mikael Ribbenvik, 46, hamnade i terapistolen är oklart. Han är inte politiker, han är tjänsteman, rättschef och ställföreträdande generaldirektör på migrationsverket. Det var Ribbenvik som den tredje september förra året fattade beslutet att Sverige som enda land i världen ska bevilja PUT, permanent uppehållstillstånd, till alla syrier som kommer hit.

Sverige är fantastiskt. Här kan en ensam, icke folkvald tjänsteman på ett statligt verk över svenska folkets huvuden bevilja automatiskt PUT och rätt till livstids försörjning till miljoner invånare i andra länder bara de lyckas ta sig till Sverige. Det får kosta hur mycket som helst. Mikael Ribbenvik har inget ekonomiskt ansvar för sina beslut. Tack vare honom är Syriens 22 miljoner invånare och Eritreas 5,5 miljoner garanterade inträdesbiljett till Lyckans land, liksom tidigare asylsökande från Somalia och Irak. I år väntas nytt rekord på upp till 70 000 asylsökande, men de kan bli många fler.

Vad har tagit åt Margit Silberstein?

Det finns goda skäl att ställa skarpa frågor till en oavsättlig tjänsteman som energiskt medverkar till att avskaffa Sverige. Själv bor han i den lilla skånska idyllen Viken, ungefär så långt från mångkultur man kan komma. Nu sitter han mittemot journalisten Margit Silberstein i SVT Forum under den gravt missvisande rubriken “Rakt på”. För några skarpa frågor blir det inte. Intervjun sker i den typiska kvalmiga och förödande atmosfären av konfliktfritt samförstånd mellan journalister och makthavare.

Mikael Ribbenvik får generöst utrymme att med Margit Silbersteins benägna bistånd lägga ut så tjocka dimridåer som möjligt över svensk asylpolitik. Vad har tagit åt Margit Silberstein? Hon är en rutinerad journalist, 64 år, med lång erfarenhet som politisk reporter och kommentator i public service och stora dagstidningar. Nästa år går hon i pension. Av outgrundliga skäl har hon fått för sig att hon ska terapeuta Mikael Ribbenvik.

Läs resten och hela artikeln på Snapnhanen.dk

Annonser

Taggat:

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: