Julia Caesars söndagskrönika: Mord, nallar och politik

Fem politiska mord på tre dygn. I Ljungsbro utanför Linköping slår den 33-årige kongolesen Doudou Yembadjunga Ahoka natten till den 2 november ihjäl en 15-årig pojke och en 57-årig kvinna med järnrör. Han är sedan tidigare dömd för 15 brott. Ljungsbroborna tänder ljus och lägger blommor och nallar på mordplatsen.

I Norge kapar en 30-årig sydsudanesisk man tre dagar senare en buss och knivmördar alla ombord: den 55-årige busschauffören Arve Kvernhaug, 19-åriga studeranden Margaret Molland Sunden och 53-årige svensk-marockanen Brahim Khouya, bosatt i Göteborg. Bussen bogseras bort för brottsplatsundersökning. Inga ljus kan tändas, inga blommor kan läggas vid den. De läggs istället vid rådhuset i centrum av Tangen.

Dubbelmordet i Ljungsbro och bussmassakern i Årdal väcker vrede och sorg. Men få tycks se dem som vad de är – politiska mord. De är resultatet av en våldsimport, iscensatt av politikerna. Fem fullkomligt onödiga mord som aldrig hade behövt ske om politikerna hade fattat andra beslut. Trippelmordet i Norge begicks av en man som inte ens hade rätt att uppehålla sig i landet. Han hade fått avslag på sin asylansökan redan i juli och skulle dagen efter bussmassakern ha utvisats till Spanien, där han tidigare sökt asyl.

Nallar är vanmaktens symboler

För de oskyldiga offren är de politiska morden det brutala slutet på liv som aldrig fick levas. Vi som tvingas åse dem blir rädda när vi förstår att det lika gärna kunde ha hänt oss. Vi lägger blommor och nallar och tänder ljus på mordplatserna. Vi sörjer och går i fackeltåg “mot våldet”. Vi manifesterar vår vanmakt i ceremonier som är besvärjelser mot den verklighet vi inte vill eller orkar se, ceremonier som är en regression tillbaka till ett barns hjälplösa och vädjande nivå.

Överallt på mordplatserna finns nallarna. På varenda kista med barn som drunknat i båtolyckan utanför Lampedusa i början av oktober fanns nallarna. Nallar är vanmaktens symboler. De trivialiserar och sentimentaliserar döden istället för att se den som en ohygglig och absolut oacceptabel konsekvens av förd politik. Fackeltågen, nallarna, blommorna och ljusen är vanmaktens manifestationer. Mer än något annat uttrycker de resignation.

“Så här hemskt är det, och vi kan inte göra någonting åt det.”

Att gå i fackeltåg får oss att känna att vi har gjort någonting, fast vi inte har gjort någonting alls. Med fackeltåg manifesterar vi vår kvävda, kastrerade sorg och vrede. Så tämjer vi vårt ursinne och vår förtvivlan. Sedan förnekar vi det som har hänt och utplånar det ur våra minnen. Till nästa mord, och nästa fackeltåg.

Morden en konsekvens av invandringspolitiken

Invånarna i de nordiska länderna måste äntligen inse vad de här brutala morden och andra våldsbrott handlar om. De är följden av en invandringspolitik som bygger på den ideologiskt grundade missuppfattningen att alla människor är likadana och utbytbara mot varandra. De är produkterna av en villfarelse. Hela invandringspolitiken i de nordiska länderna bygger tragiskt nog på denna fundamentala missuppfattning. När invandrare tackar mottagarländerna för deras gästfrihet genom att mörda, råna, våldta eller begå andra grova våldsbrott mot ursprungsbefolkningen dröjer det i allmänhet inte många minuter innan den politiskt korrekta meningsbärande eliten står upp och som en man förklarar att det är “individer” som begår brott. Underförstått: det bara råkade vara en somalier, en kongoles, en irakier, en etiopier. Det kunde lika gärna vara en värmlänning, en hälsing, en norrman eller en bohuslänning som mördar eller våldtar.

De är i alla avseenden troende

Problemet är att det inte är sant. All statistik visar att invandrare från icke-västliga länder är kraftigt överrepresenterade i våldsbrott. Människor som bekänner sig till likhetstanken är vilseförda av en ideologi med samma verkan som en religiös tro. De är i alla avseenden troende. De står fortfarande upp till öronen i Karl Marx ideologiska mylla och förnekar betydelsen av kultur, genetiskt arv, ideologi och etnicitet för hur människor beter sig.

Vi är alla lika, är budskapet. Trots att vi har facit. Trots att mer än 40 års erfarenheter av massinvandring tydligt visar att människor är olika och att gener, kultur, ideologi och etnicitet formar oss till dem vi är. Ingen kan i dag med bibehållen trovärdighet påstå att människor från våldskulturer och klansamhällen i exempelvis Afrika och Mellanöstern är likadana som invånarna i de nordiska länderna. När den politiskt korrekta eliten trots mer än 40 års erfarenhet av motsatsen framhärdar i att låtsas att alla människor är lika bevisar de bara sin faktaresistens och att de väljer att leva i en låtsasvärld.

Hur många människor ska offras?

Tyvärr kostar den här låtsasleken människoliv. Den kommer att fortsätta kosta människoliv tills verkligheten erkänns. De börjar bli många, och de kommer att bli många fler; de grova våldsbrott som begås av invandrare från främmande kulturer med helt annat synsätt på våld och människoliv än det som delas av flertalet i Norden. Hur många bestaliska mord, hur många fall av grov misshandel, hur många brutala rån, hur många gruppvåldtäkter behövs innan de ideologiskt troende inser fakta? Hur många liv ska offras innan förnufter tränger in i ideologiskt igenkorkade hjärnvindlingar? Finns det någon gräns? Eller ska vi acceptera hur många offer som helst?

Tänker de någonsin tanken att dessa tragedier är följden av politiska beslut som de själva har fattat? Snuddar de någonsin vid sitt eget ansvar? Tänker de någon gång tanken att det lika gärna kunde ha varit deras egen dotter, eller far, eller son, eller make som slaktas av en invandrare som uppenbart inte borde finnas i landet?

Jag tvivlar på att de någonsin släpper fram sådana tankar. Politiker och journalister är två av de grupper som har de tjockaste och mest ogenomträngliga pansaren av psykiska försvarsmekanismer. Det har de för att de för sina liv är beroende av sina försvar. De skulle inte orka leva utan dem. Då skulle deras ansvar och skuld ramma dem med full kraft. Karriären skulle vara slut, ekonomi och social status dala mot nivåer där de aldrig någonsin har befunnit sig.

Mördaren har uppgett flera identiteter

Bakom massakern ombord på bussen Valdresekspressen i Årdal finns en ansvarskedja som är möjlig att klarlägga. Skyldig till bussmassakern är naturligtvis mördaren själv och ingen annan. Den misstänkte 30-åringen har uppgett att han kommer från Sydsudan. Han kom till Norge i april och sökte asyl, trots att han redan hade gjort det i Spanien. Han har enligt Aftenposten opererat med flera olika identiteter. Till den sydsudanesiska exilmiljön har han uppgett ett namn, men till den norska polisen och Utlendingsdirektoratet har han uppgett en annan identitet. Enligt vad han har uppgett i Spanien kommer han från Mayomdistriktet i Unity State i Sydsudan och ska ha rest från Sudan till Egypten och sedan Israel innan han till slut ansökte om asyl i Spanien.

I alla media, både i Norge och andra länder, uppges den misstänkte trippelmördarens etnicitet. Utom i Sverige. Där utelämnas den helt. På Svenska Dagbladet drar sig journalisten Mårten Eidevall inte ens för att censurera ett citat där norska TV2 uppger att gärningsmannen är mörkhyad. Ordet “mörkhyad” stryks, en ren citatförfalskning som Svenska Dagbladets redaktionschef Olle Zachrison sedan tvingas erkänna och korrigera. Därigenom blir både SR och SVT tvungna att rapportera att den misstänkte gärningsmannen är en asylsökande från Sydsudan.

Kommunstyrelsen i Årdal sa nej

En enig kommunstyrelse (formannskap) i Årdals kommun i Sogn og Fjordane sa i mars nej till att driva en asylmottagning i bygden. Kommunen styrs med överlägsen majoritet av Arbeiderpartiet. I senaste kommunvalet fick AP 77,5 procent av rösterna. Men fylkesmannen i Sogn og Fjordane, Anne Karin Hamre, underkände kommunstyrelsens beslut. Därför blev det den norska staten som avgjorde om det skulle inrättas en asylmottagning. Atle Berge på Utlendingsdirektoratet ansåg att Årdal är en mycket lämplig plats för en asylmottagning, i synnerhet på grund av att där fanns tomma fastigheter och att det har gjorts nedskärningar i den kommunala sektorn.

Statligt tvångsbeslut om 151 asylsökande

I juli fattade Utlendingsdirektoratet beslutet att det skulle etableras en asylmottagning i Årdal, mot kommunledningens och invånarnas vilja. På rekordtid tvingades den lilla kommunen med 5 458 invånare i det vidunderligt vackra fjordlandskapet Sogn og Fjordane ta emot 151 asylsökande, de flesta från Eritrea. De ansvariga för tvångsbeslutet är alltså Anne Karin Hamre och Atle Berge. Lägg deras namn på minnet. Ordföranden i formannskapet var förtvivlad sedan beslutet fattats och sa:

“Jag kan öppet säga att vi har använt de medel att påverka som vi har när vi röstade nej i mars. Vi har sagt det vi kan, men det är staten som avgör.”

“De har det väldigt, väldigt svårt”

På det privata företaget Hero AS, ledende i mangfold som driver asylmottagningen i Årdal var stämningen däremot på topp efter beslutet att öppna en asylmottagning i den lilla kommunen. Föreståndaren Gunn Lerøy säger:

“Naturligtvis tycker jag att det är positivt att ha en asylmottagning i kommunen.”

Och så kommer de trillande som ärtor ur munnen på Gunn Lerøy, de politiskt korrekta flosklerna, i hög grad förväntade från en som livnär sig på asylindustrin:

“Jag anser att alla har ett ansvar för att hjälpa människor på flykt. Detta är människor som har det väldigt, väldigt svårt. Jag tycker att vi har ett samhällsansvar. Dessutom skapar mottagningen arbetstillfällen och bidrar till näringslivet, eftersom vi handlar varor lokalt.”

Privat asylföretag: “Det blir spännande”

Det privata företaget Heros regionchef Bente Dalåker jublade också över att det blev en asylmottagning i Årdal. Hon gläder sig åt ett mycket lukrativt avtal för företaget. Hero får varje år 1,2 miljoner kronor från norska staten för att driva asylmottagningen. Dessutom betalar staten kostnaderna för barnomsorg, skolgång och undervisning för asylanterna. Hero vann anbudstävlingen med affärsidén decentralisering. Den går ut på att hyra bostäder på öppna marknaden, så att de asylsökande kan spridas ut både i Övre Årdal och på Årdalstangen. Efter beslutet sa Bente Dalåker till NRK:

“Det här blir spännande. Vi gläder oss åt att starta processen med att att anställa, göra i ordning bostäder och starta arbetet.”

I lokalpressen framställdes den nya asylmottagningen som ett fantastiskt tillskott för bygden. Hero fick in mer än 100 ansökningar till de sju utlysta tjänsterna. Även detta fann regionchefen Bente Dalåker “spännande”. Vi kan alltså se hur den oönskade asylmottagningen i Årdal tvingas på befolkningen bland annat för att tillgodose Bente Dalåkers behov av spänning i tillvaron, och givetvis en rejäl vinst.

“Det är väldigt roligt med sådan respons, och inte minst spännande.”

Trippelmördaren skulle aldrig ha varit i Årdal

Jag letar i norska media efter ett uttalande av Bente Dalåker om hur “spennende” och “moro” situationen i Årdal är efter bussmassakern. Men jag hittar ingenting. Däremot framgår det att den 30-årige sydsudanesiske trippelmördaren aldrig skulle ha varit i Årdal över huvud taget. Han skulle aldrig ens ha befunnit sig i Norge om asylsystemet hade fungerat som det ska. Han kom till Norge den 9 april, trots att han redan hade ansökt om asyl i Spanien. De nordiska länderna fungerar som asylmagneter för utomeuropéer, även de som har sökt eller fått asyl i något sydeuropeiskt land. Orsaken är att de sociala förmånerna i Norden är oslagbart mycket generösare än i övriga Europa.

Mannen skulle omgående ha utvisats ur Norge till första asylland Spanien i enlighet med Dublinförordningen. Istället placerades han på asylmottagningarna Refstad och Torshov i Oslo. När de översvämmades av en kraftig tillströmning av nya asylsökande sattes han inte heller då på ett plan till Spanien. Istället flyttades han den 26 augusti till den nyöppnade mottagningen i Årdal.

Uppförde sig normalt – och nedprioriterades

Frode Forfang, direktör för Utlendingsdirektoratet, säger till Aftenposten att UDI inte lät göra någon psykiatrisk undersökning av mannen, eftersom han inte uppförde sig onormalt. Han säger också att UDI inte har kapacitet att göra psykiatriska undersökningar av alla som kommer som asylsökande. Utvisningen av sydsudanesen var beslutad sedan den 29 juli men nedprioriterades för att han uppförde sig normalt, och det var osannolikt att han skulle rymma. Kristin Ottesen Kvigne, chef för polisens utlänningsenhet, säger till Aftenposten:

“Vi skickar ut flera tusen asylsökande enligt Dublinförordningen varje år och måste planera vår verksamhet. Vi prioriterar dem som har avvikande beteende eller är dömda för brott. Gärningsmannen har uppfört sig normalt fram till nu.”

De hade inte en chans att undkomma

margaret mollen sandenDen 30-årige sydsudanesen skulle slutligen ha utvisats till Spanien i tisdags. Men dagen innan tog han Valdresekspressen mot Valdres och Østlandet. När bussen kommit halvvägs mot Tyin knivmördade han samtliga tre ombord på bussen: den 55-årige busschauffören Arve Kvernhaug, den 19-åriga studerande Margaret Molland Sunden och 53-årige svensk-marockanen Brahim Khouya. Margaret Molland Sunden var på väg till Oslo där hon läste en ingenjörsutbildning i bioteknologi och kemi.

Offren hade inte en chans att undkomma. De var instängda i bussen, som blev en dödsfälla. Fasan hos dem som stod i tur att avrättas och visste att de inte kunde fly måste ha varit fruktansvärd. De tre kropparna har inga skador som tyder på att de har hunnit göra motstånd mot mördaren eller ens ta sig ut ur bussen. Chauffören Arve Kvernhaug blev funnen framme vid ingångsdörren. Han hade inte ens hunnit lägga i handbromsen på bussen. Brahim Khouya låg ett par bänkrader bakom chauffören på höger sida, och Margrete Molland Sanden vid utgångsdörren mitt i bussen.

 

1426514_1429970543885330_1237531879_n

Doudou Ahoka tidigare dömd 15 gånger

Vem eller vilka som bär ansvaret för att kongolesen Doudou Ahoka, 33, beviljades uppehållstillstånd i Sverige och senare svenskt medborgarskap är okänt. Men varningslamporna har blinkat rött i flera år när det gäller honom, långt innan han natten till den 2 november slog ihjäl en 15-årig pojke och en 57-årig kvinna i Ljungsbro. Han har missbrukat i stort sett alla substanser som finns och själv uppgett att han har rökt cannabis varje dag sedan tonåren.  Han är dömd för brott inte mindre än 15 gånger, bland annat för narkotikabrott, häleri, flera fall av hot, misshandel och stölder.

Doudou Ahoka har tre barn med en kvinna i Skåne som nu är 24 år gammal. När hon var gravid i åttonde månaden med deras första barn sparkade han bland annat sönder hennes ena knä när hon låg på golvet. 2006 flydde hon till ett skyddat boende. Doudou Ahoka har förföljt, hotat och misshandlat henne i flera år, överträtt besöksförbudet från 2009 och stulit hennes och de gemensamma barnens pass och pengar.

– – – – –

Texten fortsätter här på bloggen Snaphanen.

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: