Jan Milld har 100 procent rätt i sin kritik mot Jimmie Åkesson

Den legendariske invandringskritikern, bloggaren och författaren Jan Milld har haft en otrolig förmåga att ha rätt i sina analyser av det mesta i samhället. Milld har flera gånger kritiserat SD:s väg bort från nationalismen och han har flera gånger kritiserat Jimmie Åkesson. Många andra har också kritiserat liberaliseringen av Sverigedemokraterna, men när Milld gör det så finns det en särskild tyngd bakom orden. Milld har nämligen mycket god kännedom om partiets förändring eftersom han följt SD så länge.

När Sverigedemokraterna höll sitt riksårsmöte 2005 var Milld en av dem som deltog i mötet och hade möjlighet att påverka partiets framtid. Milld säger själv på sin blogg att perioden före Åkesson hade varit sömnig och initiativlös och att Mikael Jansson (som företrädde Åkesson) behövde bytas ut. Åkesson uppfattades av många som någon som skulle kunna förnya partiet och det var därför en majoritet av de närvarande valde Åkesson. Han var ett oskrivet kort med visade enligt Milld redan tidigt en ovilja att se Sverige som svenskarnas land.

Jan Milld skriver:

Som ordförandekandidat höll Åkesson inget anförande om vad han ville uträtta. Som nyvald ordförande kom han heller inte med någon politisk redovisning.  Jag minns hur hans SDU:are gått omkring med kampanjknappar på amerikanskt valmanér.

Ordförandenomineringen hade föregåtts av att SDU haft en kampanj ”Vägra kallas rasist”, vilken gjorde att Jimmie Åkesson fick medverka i TV och debattera med fp-ledaren Lars Leijonborg. Redan där saknades en problematisering kring innebörden av ”rasism”.

I partistyrelsen hade jag märkt en överdriven känslighet för möjlig kritik från Expo och massmedia för ”kopplingar”: hade någon recenserat en olämplig bok, rekommenderat fel läsning, osv.

Det som stod i kapitel 7 av ”Grundkurs för sverigedemokrater” om Expo-ideologin tycks varken då eller senare ha gjort något intryck på Åkesson-kretsen.

Vid PS-behandlingen av Kenneth Sandbergs och mitt förslag till 33-punktsmanifest kring invandringspolitiken var Åkesson påtagligt ointresserad.

Han delade uppenbarligen pk-synen på ”mänskliga rättigheter”, i stället för att se hur det här samtidigt talas om två helt olika typer av ”rättigheter”.

1. Frihetsrättigheter:  de rättigheter som kan åberopas för alla människor, och som inte kränker någon människas frihet.

2. Sociala rättigheter: även kallat positiva rättigheter, då andra måste göra en aktiv handling för att uppfylla dem.

Parollen ”Sverige är svenskarnas land” fann inget stöd hos Jimmie Åkesson – såtillvida är han möjligen konsekvent, när han idag inte vill ta ställning till om det överhuvudtaget finns några svenskar.

Jimmie Åkesson har sedan han blev partiledare konsekvent placerat liberala personer i sin närhet och i dag består partistyrelsen, SD-Kvinnor, och SD:s medlemsutskott av liberaler. SDU har hittills lyckats behålla en konservativ prägel, men Jimmie Åkesson och hans närmaste har gjort flera försök att kuppa SDU och tillsätta en mer liberal ledning även där. Åkesson och hans män och kvinnor i partiledningen har försökt få bort Gustav Kasselstrand och ersätta honom med Paula Bieler.

Jan Milld har hittat en del intressanta texter av Bieler som bevisar att hon är av samma skrot och korn som Åkesson själv är. Hon har inget intresse av att försvara svenskarna, ännu mindre att försvara de etniska svenskarna. Åkesson vet inte vad en etnisk svensk är och vill inte ens veta det. Hela SD-toppen består av personer som förnekar svensk etnicitet och förespråkar ”öppen svenskhet”, dvs att vem som helst kan bli ”svensk” oavsett etnisk eller kulturell bakgrund. SD försvarar alltså ett mångetniskt Sverige. För varje år som gått sedan 2005 har Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof haft som ambition att göra partiet mer liberalt. Konservativa nationalister har successivt rensats ut genom att frysas ut eller uteslutas, medan politiskt okunniga ultraliberaler har fått framträdande positioner. Exempel på sådana är Carina Herrstedt, Therese Borg, Hanna Wigh, Paula Bieler, Marcus Weichel, Sven-Olof Sällström, Johnny Skalin, Marie Edenhager, Magnus Olsson och Tony Wiklander.

Paula Bieler, som är Åkessons favorit till posten som SDU-ordförande, skrev på Newsmill:

”Svenskar är inte en ‘ras’ (människan har inga raser, biologiskt sätt) så argument om utseende går jag inte med på. Däremot definierar exempelvis wikipedia en nation som: ‘ett kollektiv av människor som förenas av gemensamma faktorer såsom språk, religion, etnicitet, historia, kultur, traditioner och sociala normer’. Här tar de visserligen upp etnicitet, men i takt med globalisering, adoptioner från alla världens hörn och liknande anser jag att denna del sakta börjar spela ut sin roll.”

Bieler påstår att människan inte har några raser och med det vill hon säga att det inte heller finns några etniska grupper eller nationella identiteter. Paula Bieler har lika obefintlig känsla för det svenska folket som Jimmie Åkesson har. Hon tycker att etnicitet ”börjar spela ut sin roll”. Med henne som politiker, nu i SD-Kvinnor, så har SD fått ännu en person som är helt likgiltig för om de etniska svenskarna blir i minoritet i sitt land. Anmärkningsvärt är att hon använder nästa exakt samma språk som de mesta rabiata förespråkarna för mångkultur gör.

”I takt med globalisering, adoptioner från alla världens hörn och liknande anser jag att denna del (etnicitet) sakta börjar spela ut sin roll.” Hon finner sig alltså i både globalisering och internationella adoptioner och har inget att invända mot att de etniska svenskarna trängs undan. Det är faktiskt vad hon menar. Hon har inte ens några invändningar mot varken globalisering, mot adoptioner ”från världens alla hörn” eller mot att etnicitet förlorar i betydelse, dvs att vi blandas upp alltmer.

”Vi definierar inte nationen utifrån etnicitet” sade Jimmie Åkesson när han gästade Göran Rosenberg i december 2012. Men det är just etnicitet som alltid definierat den svenska nationen och som har varit den svenska nationens värdegrund. Att vara svensk är att vara etnisk svensk. För tre-fyra decennier sedan var Sverige nästan 100 procent etniskt svenskt. Nu vill Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson radera ut vår etnicitet och det som varit Sveriges styrka – den etniska homogeniteten.

Vi har sagt den många gånger och har för avsikt att upprepa det ännu fler gånger. SD har övergivit de etniska svenskarna. Jimmie Åkesson personligen arbetar för att sparka ut alla ur SD som försvarar de etniska svenskarnas rätt till sitt eget land. Han har sagt att alla som inte gillar ”öppen svenskhet” bör lämna partiet eller så kommer de att uteslutas.

Vår linje är att alla som vill att Sverige ska vara svenskt även i framtiden går över till det enda parti som försvarar svenskarna. Det finns ingen anledning att vänta. Gör slag i saken nu. Vi har redan sagt att Svenskarnas Parti är det enda vettiga alternativet för riktiga Sverigevänner. Gå dit nu.

Jan Milld om SD:

Advertisements

Taggat:, ,

One thought on “Jan Milld har 100 procent rätt i sin kritik mot Jimmie Åkesson

  1. […] Jan Milld har 100 procent rätt i sin kritik mot Jimmie Åkesson (5 maj 2013) […]

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: