Julia Caesar: Resa i förlustens landskap

Jag sätter mig på ett tåg som går norrut. Jag ska åka långt, många timmar. Mitt ärende är en aning oklart, till och med för mig själv. Jag reser för att undersöka en dröm. Jag bär på en längtan. Den sliter i mig natt och dag, den håller mig vaken när jag borde sova, den lämnar mig ingen ro. Jag måste få klarhet. Det är någonting som jag ska förstå. Jag behöver lägga pussel med de bitar som jag består av. Jag måste få veta vad som är verkligt och vad som är längtan.

Snön ligger som ett tjockt smutsigt vaddtäcke över Sverige. Landet är ännu i vinterdvala. I snötäcket små barmarksöar av sovande hus med mörka fönster som blundar. Himlen är en grå nödfilt över landskapet. De ändlösa barrskogarna är svepta i vinterns knappt ledsynsmässiga grådunkel.

Att åka tåg är att vila från sig själv. Bara sitta och låta sig fraktas. Jag är på väg till en stad som kunde vara vilken småstad som helst i Norrlands inland. Men för mig är det en särskild stad. Det är min födelsestad, en stad där jag har tillbringat stora delar av mitt liv. Det är här mina rottrådar är fästade. Staden och dess människor lever sitt liv inom mig. Hela min släkt kommer från den här staden, mitt i det undersköna landskapet med sina skogar, kullar, älvar och sjöar och praktfulla gårdar som vittnar om en rik månghundraårig byggnadstradition.

Jag bär dem alla inom mig

Det finns inte en enda levande människa kvar i min släkt i hela länet. Alla är döda. Det finns ingen som jag kan ringa till och säga “Hej, det är Julia, jag kommer till stan på torsdag, det vore trevligt att träffa dig”. Jag åker på en ensam rekognosceringsresa, väntad av ingen. Jag reser till mina minnen. Min släkt är visserligen utplånad. Men det liv som de lever inom mig pågår fullkomligt obehindrat. Ja, det är till och med så att de lever sina liv allt starkare och tydligare inom mig trots att de definitivt är döda.

Mina kära verkar inte ha fattat att de ligger under mull. De fortsätter att göra sig hörda, jag bär dem alla inom mig. Jag bär deras röster, deras skratt, deras sätt att röra sig, deras dofter. Moster och morbror på bondgården, roddturerna på sjön, åka hölass, skidåkningen, lingonplockningen. Övningskörningen i deras Volvo PV 444 så att jag kunde ta körkort precis när jag fyllde arton.

Mormor som tog körkort redan 1925 och kunde allting, från att måla hus till att sköta jordbruk och driva pensionat. Hon bjöd mig på min första filmupplevelse när jag var fyra år, “Snövit och de sju dvärgarna”. Men åldras kunde hon inte. Hon dog alldeles för tidigt.

Farfar som växte upp på fattighuset

Farfar som blev moderlös när han var tre år och växte upp på fattighuset. Honom har jag berättat om i krönikan “Landet som försvann” Han ville helst inte tala om den tiden. Den som har varit fattighushjon bär på en evig skam. När han äntligen vill berätta är han 75 år gammal och har bara ett år kvar att leva. Han är för svag att skriva själv, så han dikterar och farmor skriver med sirlig handstil. Han kallar fattighuset för ”ålderdomshemmet”, det var så det brukade kallas för att det låter bättre än ”fattighuset”. Ur hans berättelse stiger inte bara farfar och hans livsöde fram, utan också det Fattigsverige som vi tillfälligt har lämnat bakom oss. Nu är det på väg tillbaka.

Läs resten av den fantastiska krönikan här!

Annonser

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: