Så trollade Sverigedemokraterna bort en av sina bästa politiker

Många utanför Sverigedemokraterna har fått för sig att det är tack vare Jimmie Åkesson och Björn Söder som partiet har nått framgångar. Det är en kraftigt förvanskad bild av verkligen som partitoppen gärna vill sprida. I själva verket är det hundratals okända och kända idealister som gjort att partiet har nått fram till riksdagen. Men det är många starka individer som har burit extra tunga lass och har extra stor del i partiets framgångar. En av dem är Kenneth Sandberg.

kenneth-sandberg-kv

Kenneth Sandberg föddes 1945 och studerade i Lund där han tog en fil.lic i sociologi. Han var i början av 1990-talet kommunpolitiker för Vänsterpartiet i Kävlinge. År 1992 uteslöts han ur partiet för att han hade kritiserat den generösa invandringspolitiken. Efter att han blev utesluten fortsatte han som politisk vilde fram till 1994 då han startade partiet Kommunens Väl. Framgången i valet blev mycket stor och han tog hem hela åtta mandat i Kävlinge medan Vänsterpartiet förlorade alla sina mandat. Väljarstödet för Sandberg var mycket stort.

Efter valet medverkade han i att grunda det invandringkritiska nätverket Folkviljan och Massinvandringen där han blev tongivande ledare. Rörelsen blev framgångsrik och Sandberg knöt många kontakter med andra invandringskritiker runt om i hela Sverige. Samtidigt hade han en anställning som byrådirektör vid Statens Invandrarverk och när det blev känt på arbetsplatsen att han var stark invandringskritiker så sades han upp från sin tjänst. Efter en rättsprocess dömdes Invandrarverket att betala skadestånd till honom.

Sandbergs nästa projekt var att tillsammans med andra bilda det regionala partiet Skånes Väl som var en sammanslutning av invandringskritiska småpartier i Skåne. Partiet ställde upp i Regionvalet 1998 och fick åtta mandat och en vågmästarroll. Det var en stark framgång för den invandringskritiska opinionen men också för den missnöjespolitiska rörelsen i Skåne.

År 1998 kandiderade Sandberg till riksdagen för Sverigedemokraterna men i Kävlinge fortsatte han arbetet med Kommunens Väl fram till 2002. Då ställde han upp för Sverigedemokraterna och fick anställning som ombudsman för partiets syddistrikt. Mellan 2003 och 2006 var han ledamot av Sverigedemokraternas partistyrelse och han var en av dem som på egen hand bidrog till att varumärket Sverigedemokraterna fick en stark ställning under de här åren.

Medan Sandberg var en idealist som kämpade hårt för att rekrytera nya medlemmar och anhängare till SD så ägnade sig Söder och Åkesson att göra en bekväm karriär i ett parti som andra redan dragit upp riktlinjerna för. Sandberg var dock ingen karriärist utan hade som fokus att vilja rädda Sverige, inte att bli populär i media, inte att få fina titlar och hög lön. Bara att bidra till att göra skillnad i politiken. Som sprungen ur en vänsterorienterad politisk miljö hade han inga personliga ambitioner, hans önskemål var att vi skulle få ett bättre Sverige. Kenneth Sandberg var på många sätt den perfekte Sverigedemokraten.

Sverigedemokraterna stod inför ett paradigmskifte när Riksårsmötet skulle hållas 2005. Valet stod mellan den tidigare partiledaren Mikael Jansson som ansågs ha varit intetsägande och passiv och Jimmie Åkesson som ville tona ned all nationalism. Åkesson och hans unga partivänner från Skåne kom från liberala politiska miljöer och hade inte invandringskritik som främsta politiska intresse. Redan när Jimmie Åkesson anslöt sig till partiet så var det EU-kritiken som lockade honom till partiet. Det har han själv berättat i flera intervjuer. När Jimmie Åkesson valdes till partiledare som var det många som inte riktigt förstod hur liberal han i själva verket var. Än idag har inte alla fattat att Åkesson har dragit in en liberalism i partiet som inte hör hemma i ett nationalistiskt parti. En liberalism som inte kan rädda Sverige.

När det viktiga mötet hölls 2005 så vann Åkessonfalangen över Jansson därför att det var ett stort missnöje med den politiskt passive Jansson. Mötet hoppades få fart på organisationen med yngre krafter vid rodret. Det är först med facit i hand som man kan säga att SD kom ur askan in i elden. Den mest lämplige personen att bli partiledare för SD 2005 var Kenneth Sandberg. Han hade alla de attribut som behövdes för att ge mer skjuts åt SD än vad Åkesson sedan lyckades med.

Sandberg hade formulerat ett 33-punktsprogram med konkreta och tydliga krav på hur invandringspolitiken borde bedrivas.

Några av punkterna var:

1. Sverige ska inom EU stödja förslagen ”Safe haven”, d.v.s. asylmottagning i områden intill EU:s utkanter.
3. Asylansökan i Sverige skall göras vid gränsen i samband med inpasserandet – eljest ingen handläggning och prövning.
4. Fullgod presentation av identitet – eljest ingen handläggning och prövning av asylansökan.
5. Obligatoriska fingeravtryck och DNA-tester av dem som söker uppehållstillstånd.
6. Obligatoriska tester gällande HIV samt tuberkulos och andra epidemiska farsoter vid ansökan om uppehållstillstånd i Sverige.
7. Asylsökande som begår brott – även av mindre grov art – ska omedelbart utvisas utan vidare prövning av ansökan.
8. Tillfälliga uppehållstillstånd (TUT) ska vara regel. Inte permanenta (PUT).
9. Omedelbart verkställande av avvisnings- och utvisningsbeslut.
18. Upphävande av medborgarskap och uppehållstillstånd vid grov brottslighet.
20. Upphävande av uppehållstillstånd då det visat sig att ”flyktingen” kunnat besöka det land varifrån han/hon flytt.
21. Repatriering av utlänningar som underordnar svensk lagstiftning och myndighetsbeslut islamska påbud och traditioner.
26. Inga fler moskéer på svensk mark.
32. Med undantag av den primära informationen till asylsökande ska myndigheternas information och handlingar endast tillhandahållas på svenska.

En av de viktigaste punkterna var att alla uppehållstillstånd skulle vara temporära, inte permanenta. Man kan tycka att en ännu bättre modell hade varit att inte ge några tillfälliga uppehållstillstånd alls, men att gå längre än vad Sandberg gjorde var inte möjligt just då inom SD. Programmet antogs på SD:s riksårsmöte 2005 men redan 2006 gick Jimmie Åkesson och hans nya partiledning ut med att man vill ha en invandringspolitik ”som inte är högre än våra grannländer”. Den modellen har Åkesson försvarat varje år sedan dess och så sent som för några månader sedan sade Åkesson att han vill han en invandringspolitik som ligger på samma nivå som den i Europa. Då ska man veta att invandringen till de flesta länder i Europa är rena katastrofen som tvingat fram starka protester från invandringskritiska partier av olika slag. När man studerar vad Åkesson har sagt om invandringspolitiken så ger han mest ett förvirrat intryck.

Efter valet 2006 var Sandberg mycket besviken på hur Åkesson och hans liberala drabanter hade tonat ned invandringskritiken. Sandberg skrev:

– Dessvärre har den nuvarande partiledningen istället prioriterat att bli erkända som rumsrena hos våra motståndare genom att tona ned profilfrågan. Samt – och ännu allvarligare – decimerat partiets andel av politiskt erfarna och resursstarka aktivister genom utfrysningar och utmanövreranden.

Sandberg skrev också:

– Istället för kontinuitet och konsekvens i Sverigedemokraternas utåtriktade politik, har den nya partiledningen vinnlagt sig om att SD ska ge ett harmlöst budskap. Utöver de marginaliseringar och uteslutningar som varit en del av ”renhållningen” och ”det nya SD:s” avståndstagande från ”det tidigare SD”, har sålunda det politiska budskapet förändrats i flera avseenden.

33-punktsprogrammet uppfattades som ”extremt” av Åkesson-falangen som lade det till handlingarna men plockade ut några delar som de använde i handlingsprogrammet från 2007. Programmet var det första detaljerade invandringspolitiska programmet och var förmodligen början på en genomtänkt plan för att rädda Sverige. Sandberg hade stort stöd, var mycket politiskt erfaren och hade det mod som krävdes för att kunna leda partiet åt rätt håll. Men han hade inte lanserat sig som kandidat och trodde nog att partiet skulle utvecklas åt rätt håll. Många bedömare anser att om Sandberg hade tagit över ledarskapet 2005 så hade partiet kommit in i riksdagen redan 2006 och hade idag varit ett större parti med et stöd på kanske omkring 20 procent i opinionsmätningarna. Stödet för Sandberg och hans mer strikta invandringspolitiska linje var stort bland fotfolket och väljarna skulle gilla den tydlighet som Sandberg uppvisade.

SD antog en politisk profil som alltmer började likna Folkpartiets. Allt tal om att massinvandringen skulle upphöra tonades ned och ersattes med krav på att de som kom till Sverige skulle anpassas, assimileras och integreras för att kunna bli ”svenskar”. Etnicitetsbegreppet urholkades mer och mer av SD. Varje liberalisering möttes av jubel från media och Expo som nöjt kunde konstatera att ”SD var på väg åt rätt håll”. Invandringskritiska väljare som inte hade några insikter i internpolitiska frågor eller detaljer i partiprogrammet tyckte ju att det lät bra att SD var på väg åt rätt håll. I själva verket var SD på väg åt fel håll.

Redan tidigt hade Sandberg uppmärksammat att SD ägnade sig åt att utesluta och frysa ut folk som i själva verket skulle ha kunnat vara goda krafter för partiet. Det är oklart om han förstod att det var en utrensningspolitik som Åkessonfalangen hade inlett för att säkra sin makt, men i efterhand har han helt säkert förstått det. Han drabbades nämligen själv av utfrysning.

Sandberg har intervjuats i alternativa medier och där förklarar han att Åkesson inledde en liberaliseringskampanj ganska omgående efter årsmötet 2005. Den liberaliseringen hade egentligen inget stöd bland fotfolket utan genomfördes i det tysta där personer byttes ut successivt och programskrivningar ändrades år efter år. Ju fler liberaler som Åkesson omgav sig med ju större stöd fick han för att liberalisera hela organisationen. Och media jublade ännu mer. Nu började också Expo få upp ögonen för Åkessons nya giv och gav SD fullt stöd när de började peka ut olämpliga personer som de ansåg att Åkesson skulle utesluta.

I spåren av liberaliseringspolitiken kom nya personer in i SD som hade en ännu mer liberal agenda, Sven-Olof Sällström, Therese Borg, Tommy Hansson och många andra som strikt ideologiskt hör hemma i något av sjuklöverns partier. Varför de har anslutit sig till SD kan man spekulera i. Sannolikt för att göra SD ännu mer politiskt impotent. Av uttalanden från dem framgår det att de med stor kraft vill rensa ut alla som ens tänker i etniska termer. Samtidigt som sådana personer välkomnades i partiet så frystes en rad vettiga personer ut. Det var inte bara en liberaliseringsprocess som inleddes, det var också fördumningsprocess där intelligenta personer, som Kenneth Sandberg, frystes ut.

Kenneth Sandberg kritiserade partiets vägval. Björn Söder och Jimmie Åkesson hade redan utvecklat en mental pöbelanda där människor som hade invändningar mot hur partiet styrdes skulle frysas ut. Kenneth Sandberg blev kallad ”etnonationalist”, som om det vore något negativt. Sverige har i alla tider har varit ett etnonationalistiskt land – ett etnisk homogent land med ett stråk av nationalistisk politik – och vi är många som vill att det ska vara så även i framtiden. Från centralt håll i partiet inleddes en diskret smutskastningskampanj mot Sandberg.

Expos kontakter med personer inne i partiet förstärktes och är idag väl etablerade. När Patrik Ehn uteslöts i mars 2013 så fick Expo förhandsinformation om hela förloppet och fick kännedom om uteslutningarna före de berörda. När Expo fick beskedet hade partistyrelsens möte knappt avslutats och Daniel Rondslätt fick inte ens besked om sin uteslutning förrän senare via media. Folk inom SD har ett intimt samarbete med Expo.

Sandberg hade, om han blivit partiledare, aldrig tillåtit en liberalisering av det slag som Åkesson har genomfört. Han hade snarare skärpt reglerna ytterligare och på ett pedagogiskt sätt förklarat varför de behöver skärpas. År 2010 hade utfrysningen redan gått så långt att Sandberg insåg att han aldrig skulle kunna få något inflytande i partiet och aldrig mer kunna ingå i partistyrelsen trots att han om någon borde sitta i partitoppen. Han lämnade partiet och var mycket besviken över hur partiets politik förbleknat på bara fem år. Det var nästan på dagen för två år sedan som Sandberg lämnade SD och då var han mycket tydlig med hur missnöjd han var. Partiet hade blivit för liberalt och partiledningen tålde ingen kritik. Kenneth Sandberg hade kommit fram till exakt samma sak som många andra hade gjort före honom och som många efter honom skulle komma fram till. Tillsammans med flera andra missnöjda sverigedemokrater bildade han våren 2010 det lokala partiet Kävlingebor. Han hade kunnat ta strid med den liberala partiledningen i SD, men insåg att det skulle skada den invandringspolitiska debatten mer än det skulle gagna en sådan debatt. Han fick inte ens ett tack för det omfattande arbete han hade lagt för SD, istället blev han baktalad.

När Sandberg lämnade partiet så visade partiledningen glädje över beslutet och extra glada var de över att slippa föreslå något uteslutningsärende som sannolikt var nära förestående. Richard Jomshof var extra tydlig med hur glad han var över att ”slippa” Sandberg.

Kenneth Sandberg är på grund av SD:s svek och på grund av den ökade invandringen inte särskilt hoppfull när det gäller framtiden. Han anser att vi har fått flera förlorade år sedan Jimmie Åkesson tog över partiledningen. Partiets invandringspolitiska buskap är så slätstruket att även om SD skulle få framångar så kan inte partiets politik lösa våra demografiska problem. Till tidningen Nationell Idag sade Sandberg i en tidigare intervju:

– Kampen mot klockan har således hårdnat betydligt. Dock finns det bara en väg för vårt motstånd, d.v.s. framåt och med allt större tyngd. Min uppfattning är att detta gagnas bäst om så mycket som möjligt av den nationalistiska opinionen samordnas. Och för att överhuvudtaget ha ett Sverige framöver där det är möjligt att diskutera divergerande ståndpunkter gällande en hel del av politikens övriga områden, så måste opinionsbildningen prioritera ett par helt grundläggande frågor, nämligen nödvändigheten av och kravet på:

1. Tillsvidare stopp – ett moratorium – gällande asylinvandring. Inkluderande anhörig- och anknytningsinvandring.
2. Mycket ambitiösa repatrierings- och återvandringsprogram.

Till bedrövelse för Sandberg var när Åkesson (2010) lovade stor invandring av kristna från Irak så påstod Christoffer Johnsson i SD Stockholm att Jimmie Åkesson inte vill ha ett stopp för invandring utan att han vill ha invandring ”på dansk eller finsk nivå”. Även om den danska invandringen har varit aningen lägre än den svenska så är den på tog för hög. Den finska är visserligen låg i jämförelse med den svenska invandringen, men likväl alldeles för hög. Åkesson fortsatte med sina liberala utsvävelser.

Begreppet ”öppen svenskhet” etablerades i SD för att visa att SD accepterar vem som helst som invandrare oavsett bakgrund och ursprung och att de försvarar ett mångetniskt samhälle. Genom tillämpningen av ”nolltolerans” ska alla som inte gillar ”öppen svenskhet” drivas ut ur partiet. SD försvarar inte de etniska svenskarna och försvarar inte heller de etniska svenskarnas rätt att behålla sitt land. Istället utesluter de folk som försvarar de etniska svenskarnas rätt att behålla sitt land.

Kenneth Sandberg sade till tidningen Nationell Idag:

– Svenskdiskriminerande lagstiftning, tillsammans med den demografiska utveckling som på sikt försätter etniska svenskar i minoritet, försvårar avvärjandet av en katastrof för nationen och svenska folket. Blandningen av svenskar och invandrare av såväl första som andra generationen genom äktenskap och de utvidgade släktskap som därigenom uppstår, medför att det även för den invandringskritiska populationen kan bli väldigt känsligt och allt svårare att agera och rösta rationellt för nationens överlevnad.

Sandberg menar att det finns väljarstöd för att vara mer radikal. Han teori stämmer helt säkert eftersom det ligger i människans natur att vilja överleva som folkgrupp.  Om folket i Sverige med en tydligare politik får klarhet i vilka faror som hotar så kommer fler att rösta nationellt. Men om ett invandringskritiskt parti och en partiledning sviker så flyr de invandringskritiska väljarna till något annat parti – om det finns något sådant. Istället får ett blekt invandringskritiskt parti väljare som inte bryr sig om etniska frågor utan kanske bara om ekonomiska eller andra frågor som mindre vikt.

När Sandberg och andra avhoppade Sverigedemokrater bildade partiet Kävlingebor 2010 skrev Sandberg ett pressmeddelande som tydde på en stark irritation över utvecklingen i landet och en sorg över bristen på tydlighet från SD. Han skrev:

”Timglaset för Sveriges räddning har sannolikt runnit ur. Flera decenniers massinvandring lär oundvikligen förvandla det homogena och välfungerande folkhemmet till ett multietniskt kaos. Behovet av ett lokalpolitiskt hemvärn är akut!

Sverigedemokraterna hade inför valet 2006 möjlighet att åstadkomma ett trendbrott, vilket dessvärre underordnades den interna kampen om makt och kontroll över partiets ledning. Exkluderandet av erfarna partiarbetare och ignorerandet av externa potentiella resurser resulterade i en svag valrörelse och till en hönsgårdsliknande situation ute i kommunerna efter valet.

Utan den unga Sydfalangens kapning och avbrottet i Sverigedemokraternas utveckling hade partiet med all säkerhet gjort entré i riksdagen redan 2006. Därtill med ett tydligt invandringspolitiskt mandat som tvingat de etablerade partierna att förhålla sig till svenska folkets vilja.

Det ”nya SD” kommer troligtvis in i Riksdagen 2010. Men genom dess överordnade strategi att framstå som ett rumsrent alternativ har inte tillräcklig opinionsbildning åstadkommits för att påverka övriga riksdagspartier mer än marginellt. Därigenom kommer den ansvarslösa invandringspolitiken att bedrivas även framgent på riksplan.”

Sandberg hoppades att något av de mindre partierna skulle växa fram som alternativ, men det hände inte så mycket De som sparkades ut ur SD och lämnade frivillig av besvikelse med partiledningen satt som regel kvar som politiska vildar en tid för att sedan återgå till ett mera civilt liv. Vi ser samma situation idag men nu är frustrationen mycket större och ilskan mot Jimmie Åkesson och Björn Söder mer omfattande och kommer inte från enstaka individer utan från hundratals människor som stött SD tidigare.

I en intervju med Sydnytt i april 2010 sade Sandberg ordagrant:

Från 2005 och partiledarbytet då så har man ju antagit en mycket harmlösare politisk linje och man dessutom städat bort oerhört mycket resursstarka politiska resurser, krafter inom partiet och i organisationen.

En annan betydelsefull person som gick med i SD vid ungefär samma tid som Sandberg var Allan Jönsson från Bjuv. Även hans omfattande kontaktnät bidrog starkt till ett SD fick fart på organisationen. Allan Jönsson var en av dem som fick mest kryssröster i valet 2006. När han framförde kritik mot partiledningens sätt att prioritera politiska frågor hämnades partiet genom att flytta ned honom till trettonde plats på listan till landstingsvalet. Ett uteslutningsärende väcktes mot honom under våren 2011, vilket för varje tänkande människa framstår inte bara som galet utan sjukt. Personer i partiledningen ville utesluta honom för att han hade synpunkter på hur partiet prioriterar vissa politiska frågor. Allan Jönsson kritiserade också partiet för att vara toppstyrt vilket av SD-ledningen ansågs vara ”grov partiskadlig verksamhet”. Björn Söder och Jimmie Åkesson ville slänga ut honom, men han klarade sig kvar med ett nödrop på grund av att han hade folk inom partiet som försvarade honom. Hade Söder och Åkesson fått bestämma själva så hade även Allan Jönsson varit borta från partiet.

När Allan Jönsson uttalade sig i lokalpressen om uteslutningsärendet mot honom så framhöll han att det var de som väckt uteslutningsärendet som borde uteslutas. Alltså Björn Söder och Jimmie Åkesson.

Om det finns någon hederlig Sverigedemokrat kvar i partiet som står upp för sanning och rätt då ska ni göra er av med Björn Söder och Jimmie Åkesson. Ett uteslutningsärende mot dem vore högst befogat.

Kom ihåg att med den politiska linje som Sandberg företrädde så hade SD varit större och starkare idag. Det vill inte den nuvarande partiledningen som utesluter i genomsnitt en eller två personer i veckan höra, men så är det.

Källor:

http://www.sydsvenskan.se/omkretsen/sd-profil-startar-nytt-parti/
http://www.nationellidag.se/nationell-idag-traffar-kenneth-sandberg
https://www.realisten.se/2010/04/25/kenneth-sandberg-lamnar-sverigedemokraterna-i-protest-mot-liberaliseringen/
http://www.nationellidag.se/kenneth-sandberg-lamnar-sd

Läs även:
https://bojkottaaftonbladet.wordpress.com/2013/03/18/samlingstrad-om-sverigedemokraterna-efter-uteslutningen-av-patrik-ehn/

Annonser

Taggat:, , , ,

One thought on “Så trollade Sverigedemokraterna bort en av sina bästa politiker

  1. […] Så trollade Sverigedemokraterna bort en av sina bästa politiker (8 april 2013) […]

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: