Sveriges värsta skräptidning – Aftonbladet – nu ökända även i Norge

Martin Aagård på Sveriges värsta skräptidning genom tiderna, Aftonbladet, kokade ihop en sinnesförvirrad text som kan läsas här. (Den är inte läsvärd så du behöver inte klicka) Nu har han fått svar på tal av Aslak Nore. Eftersom Aftonbladet inte kommer att rätta Aagårds alla felaktigheter så återger vi Nores text här på svenska.

Svensk okunnighet

Svenska mediers okunnighet om norsk historia och kultur sitter så djupt att landets ledande tidning gör grundlösa analyser och sätter en revisionistisk historiaförfalskning i tryck. I en artikel som handlar om svenska fördomar mot Norge bör man visa försiktighet med det motsatta. Men att hävda att svenskar vet mindre om Norge än tvärtom är inget felaktigt påstående. Det är ganska logiskt: Sverige är ett större och viktigare land. De flesta norrmän växte upp med SVT, Olof Palme och det svenska bronslaget i VM 1994. Svenskarna förstår knappt norska, är min erfarenhet.

I kommentaren ”Danskjävlar” 18 januari lovar därför Aftonbladets krönikör Martin Aagard läsarna en introduktion till ”den norska kulturella kärnan” (inget mindre) efter den senaste månadens kulturedebatt. Han är upprörd över journalisten Jon Hustada angrepp på kulturminister Hadia Tajik i artikeln ”Inte min kulturminister,” en indignation han delar med många norrmän. Men när Aagårds främsta argument är att den kulturdebatten handlar om att angreppet på Tajik skrevs på norska, är det dags att slå larm.

Fel årtal

För Aagard var det ”påhittade språket nynorska” en del av norska nationalismen under 1800-talet, en ideologisk riktning som sedan förklarar norsk rasism och främlingsfientlighet. Redan här skär det sig. Det är inte bara Hustad som skriver nynorsk. Det gör också Hadia Tajik själv, medan mannen som startade hela debatten – Christian Tybring-Gjedde från det nynorska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet – skriver Bokmål.

Men analysen har bara börjat. Efter att ha konstaterat att Norge hade varit en del av Danmark ”sedan 800-talet” (bara 600 år fel, Aagard), går han över till raljera över att nynorska var ett påhittat språk, ett öde det delar med alla skriftspråk.

Efter att han etablerat en för experter hittills okänd idéhistorisk huvudlinje mellan Iva Aasen och samhällsforskaren Eilert Sundt, kan Aagård vifta med trollstaven och visa hur nynorskans framväxt förklarar förtryck av minoriteter på 1800- och 1900-talet.

Och låt oss inte glömma det här delen i norsk historia. Problemet i Aagårds argument är att det inte har något samband med nynorska. Ja, naturligtvis, finns kulturkonservativa tendenser där som överallt annars, men hade Aagård vetat något som helst om den kulturella klyftan i norsk politik, skulle han ha sett att nynorska har förbindelse till de västnorska mot-kulturer som uppstod under andra hälften av 1800-talet.

Mycket okunnighet

Motkultur är ett samlingsnamn som används för olika typer av folklig motmakt mot den centralstyrning och kulturell standardisering. Att det fenomenet är svårt att förstå för en stockholmare kan jag faktiskt förstå. Poängen är att nynorska kulturhistoriens förakt för huvudstaden i liten grad manifesterar sig i inåtvänd nationalism, men däremot i internationell utblick. Credot har varit: Det är Oslo är provinsiellt! Den klassiska nya nynorska författaren Arne Garborg var ”europe”.

Okunskap om denna tradition leder så småningom Aagård in i den revisionistiska historieförfalskarnes mörka vatten. Han nämner den norska förintelsen, innan han drar jämförelser till Aasen: ”Men trots att den norska kulturen skapades med blod och deportationer har den inte blivit särskilt livskraftig. Det nynorska kulturlivet har alltid varit fattigt.”

Kom ihåg att norsk kultur för Aagård är lik nynorsk. Hade han läst modern forskning om sambandet mellan nazism och nynorska, skulle han ha vetat att National Samling helt misslyckades med att vinna stöd i de motkulturella nynorskområdena. Utan fakta eller argument antyder han samband mellan ett folkmord och en språklig minoritet. Det är nästan så man inte tror vad man läser. Att Aftonbladet har satt detta i tryck, som ” den norska kulturens kärna”, är en skam.

Ogillar diagnoser

Martin Aagård tror nog att han kämpar en heroisk kamp för Hadia Tajik och mångkulturena Norge. Men hans historielektion tangerar istället det värsta skiktet av urbana högerpopulister, de som försvarar ”bokbål” på skolgården.

Efter kommentaren hävdade han att han kände till Tajika användning av nynorska ”mycket väl” (Aftonbladet.se 23 januari). Tja, Aagård, det tvivlar jag på, men ännu värre. Okunnighet går ofta ihop med skråsäkerhet, och i hans fall besvärande arrogans. Min erfarenhet av svenskarnas syn på Norge är faktiskt det motsatta: en frågande nyfikenhet och ökande intresse. Norge har alltid stått nära Sverige kulturellt, nu är även det motsatta fallet.

Och detta påminner mig om något viktigt: Ingen, antingen de är pakistanier, irakier, nigerianer eller norrmän, gillar att bli pådyvlad en lika välmenande som historielös diagnos av sin kultur. Det är postkolonialismens utgångspunkt, och det kan nog vara lättare att förså för människorna i den gamla kolonin Norge än i före detta imperiemakten Sverige.

Aslak Nore

Annonser

One thought on “Sveriges värsta skräptidning – Aftonbladet – nu ökända även i Norge

  1. RättsPatos Småland januari 31, 2013 kl. 20:02 Reply

    Bojkotta Aftonbladet får mer stöd – sen lång tid. Annonsbojkotta!

    Här http://www.dsm.nu/radda-liv.pdf

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: